bernur

Vi som arbetar i skolan som svensklärare har fått lära oss ett nytt begrepp: om jag vore cyniskt lagd skulle jag kunna tillägga att det är ett begrepp som har körts ned i halsen på oss – jag talar om ”det vidgade textbegreppet”, som stolt lyser som en fyrbåk på diverse styrdokument som vi har att förhålla oss till. Med andra ord: vi ska behandla bilder, ljud, dataspel, etc etc, exakt likadant som en skönlitterär bok.

Vad händer då med en skola som omhuldar ett ”vidgat” textbegrepp? (Det var en retorisk fråga, svara inte!) I boken Läsa bör man …? – den skönlitterära texten i skola och lärarutbildning har redaktören Lena Kåreland samlat några forskares studier i frågor som rör sig kring elevers och (blivande) svensklärares läsvanor, och här skulle jag kunna harkla mig och yttra något krasst domedagsaktigt, men jag avstår för tillfället.

I stället tar jag med mig några av de frågor som boken kanske inte ställer, eller rättare sagt inte problematiserar, tar upp till diskussion. Vad händer med den som inte läser? Varför ses alltid läsning som ett måste, som ett krav? När det blir för nyttobetonat, då värjer jag mig för alla läsprojekt och temadagar som ska främja läslust. Att läsa är en personlig grej mellan mig och texten, och om jag inte har upptäckt det, då kan jag lika gärna eller ännu hellre låta bli.

Statistiken visar alltid samma nedslående resultat: allt färre män läser. Å andra sidan: att döma av Margareta Peterssons undersökning om vad blivande svensklärare läser önskar jag att de slutade läsa böcker, för där samsas det sämsta med det uslaste. Men begreppet ”svensklärare” är förstås heterogent, och den här typen av undersökningar visar bara att de läser lite av varje, kanske med lite väl markant betoning på böcker med dåligt språk, vilket kan te sig ironiskt, eller bara oroväckande.

Att de har olika bakgrund, olika preferenser, är väl inte särskilt förvånande. Men så gott som alla nämner att det var mamman som läste för dem när de var små, och att de som kommer från arbetarfamiljer är vana vid inställningen att man inte ska läsa. Det här är två exempel som kanske borde föranleda någon slags kommentar, någon slags analys. Att Lars Brink hävdar att det är svårt för elever att läsa Selma Lagerlöf låter också konstigt: samma elever läser utan problem Jan Guillou, som har ett mycket svårare språk. Brink menar också att ”Alla elever oavsett kön tycks gilla Joanne Rowlings Harry Potter-böcker, medan en del kvinnliga författare, till exempel Moa Martinson inte alltid uppskattas”, vilket också är en konstig slutsats: det är väl som att bli förvånad för att vissa gillar Jonas Hassen Khemiri, men inte Thomas Mann … Jaha?

Annette Årheim skriver att i gymnasiet läses inga klassiker alls, bara antologiutdrag, men det är direkt felaktigt. Och när hon skriver att eleverna läser färre böcker i gymnasiet än de gjorde när de började kan det så klart bero på att de har så pressad studiesituation, med upp till fem-sex prov och inlämningar och redovisningar i veckan: under sådana förutsättningar blir kanske inte så många böcker lästa.

Däremot har läsning av skönlitteratur blivit ett normalt inslag på högskolekurser i helt andra discipliner: en välvillig tolkning skulle då bli att det beror på att de har insett att man genom läsningen av skönlitteratur lär sig unika saker om människan, som kan vara till nytta om man ska bli till exempel jurist, polis eller läkare, medan en mindre välvillig tolkning skulle utgöras av att man från högskolans sida reparerar gymnasieskolans försummelser.

Något direkt svar på vad läsningen ska vara bra för kanske inte den här boken ger. Det vore önskvärt om bidragsgivarna hade ägnat mer utrymme åt att skilja på instrumentell eller semiotisk läsning, och den kognitiva: exakt när har du förstått en text? Går det ens att förstå en författares avsikt? All läsning styrs av förutfattade meningar, där du gissar dig fram till de förväntade svaren, oavsett om du är elev, lustläsare, lärare, pliktläsare, eller vad du nu är … All förståelse låser fast läsningen, där du slutar tolka, slutar bearbeta texten, utan nöjer dig med att se den som en sluten enhet, när du borde uppfatta den som rörlig, fri, obunden.

Tyvärr handlar mycket av litteraturläsningen i skolan om problemlösning, visar Sten-Olof Ullström i sin uppsats, där det är sällsynt att läsa texterna utifrån dess estetiska kvaliteter. Och Ulla Lundgren låter några blivande svenska lärare jämföra sina läsningar med etablerade amerikanska lärare. Kan man lära sig något av att lyssna på andras omdömen? Är det möjligt att utbyta erfarenheter och tankar? Hennes svar på dessa frågor blir, kanske lite väl förväntat, ett entydigt ja …

Och texterna i den här boken tuggar på, tyvärr, i den sedvanliga forskarlunken, med redovisningsnit och enkäter och statistik som ändå bara blir bekräftelser av etablerade sanningar. Inget nytt under pedagogikens sol.