bernur

I The Guardian läser jag Evan Maloneys spännande text om speed reading, och vad man går miste om när man läser för snabbt. Detta förvånar kanske någon, men jag räknar mig till de långsamma läsarna - jag har jämfört, sett hur andra vänder blad i ett helt annat tempo, medan jag fastnar i formuleringar, läser om, begrundar, vänder och vrider på ord, betänker alternativ, funderar ... Men allt beror också på varför man läser, och jag lägger ingen värdering i det, och blir rutinmässigt irriterad när jag i recensioner läser om en bok att den ska läsas långsamt (lyrikrecensioner skrivna av äldre farbröder ser ofta ut så, speciellt när de skriver om Tranströmer): men det är boken själv som bestämmer i vilket tempo den ska läsas, och du som läsare har bara att finna dig i det. Om den är tillräckligt genomarbetad språkligt går det inte att läsa (för) snabbt, då snubblar du bara. Och så finns det böcker som du fastnar i om du inte skyndar på läshastigheten, för att språket är så segt ... Den författare som uppmanar till den långsammaste läsningen är förmodligen Virginia Woolf, för när jag läser hennes böcker blir jag ofta nästan förstenad av hur snillrikt hon skriver, medan den som ger mig impulser att läsa allra snabbast är - fast, förresten, nä - - -