bernur

I essäboken Visiting Mrs Nqbokov and Other Excursions åker Martin Amis tillsammans med fotbollslaget Watford till Kina, och han skriver om John Barnes, som tillbringar mest tid med att läsa sin egen kropp, som han ögnar med hängiven blick. Att en idrottsman ser kroppen som sitt tempel må vara en sak, det är ändå hans arbetsredskap, men att det också finns åtskilliga intellektuella som har varit kroppsfixerade är kanske något annat: den italienske mångsysslaren Guido Ceronetti (f. 1927) har ett stort och vittomfattande författarskap bakom sig, och nu har h:ström gett ut hans bok Kroppens tystnad, en plockbok som illustrerar upphovsmannens besatthet i kroppen, om än den tar sig andra uttryck än Barnes stumma beundran.

E.M. Cioran kallade Ceronetti för ett beundransvärt monster, och det är i sanning något monstruöst över denna bok, först utgiven på italienska 1979): det är citat, anekdoter, drömmar, infall, hugskott, essäer, allt skrivet i en stil som vårdar excesserna och bildar en vacker kollision mellan det asketiska idealet och det bulimistiska skrivsättet. Det har yttrats (för) mycket om Ciorans misantropi, och kanske inte Ceronetti heller är någon större människovän, ytligt sett – men att hata livet eller rättare sagt förneka livet verkar vara en garant för ett långt liv, något som annars inte är något förbehållet författare, snarare tvärtom.

Om det nu är pessimist Ceronetti är – kanske man bara ska tala om en befogad oro, att det vi benämner pessimism är ett namn på den som vågar se framåt, någon som konfronterar i stället för att fly; Ceronetti blir då säker på sin särart, fullständigt viss om att han är ett unikum. Och den omgivande världen är ond, mordisk, och hela Ceronetti är en plåga, ett enda öppet sår. Det enda rätta blir då att förneka ideologi, droger, religion, allt som gör kroppen till icke-kropp. Ytterst handlar kroppsbesattheten förstås också om dödskval.

Ceronettis nyfikenhet firar stora triumfer, och här får vi veta sådant som vi inte ens visste att vi ville veta: ursprungligen kommer vårt uttryck om att ”tala om trollen” från det latinska lupus in fabula (ordagrant: vargen i berättelsen), och förresten, varför hör vi aldrig talas om vampyrurin, när den som dricker så mycket blod borde bli pissnödig?

Läkekonstens historia avhandlas pardonlöst, med vidskepelse och vetenskap i ohelig allians genom tiderna, och Ceronetti är lika hemtam i romarriket som i medeltidens ockulta läror som i sin egen samtid, där vi kan få en nyhetsnotis om IRA kort efter en utläggning om romarnas bruk av cunilinctus. Hans stil är utsökt: vacker, drömskt svävande, saktmodig och kvick på samma gång – om det finns en stoisk rastlöshet är Ceronettis livshållning ett exempel på en sådan.

Ursprungligen är Ceronetti filolog, liksom Nietzsche, och ett av hans uppdrag var att översätta Bibeln, vilket han utförde på ett besynnerligt sätt, med ett övermått av kommentarer, jämförelser, essäer – när vår översättare Gustav Sjöberg beskriver Ceronettis gärning kan det erinra om Eric Hermelins översättningar från persiska: ”en sällsam hybrid mellan tolkningspraktik och bekännelseskrift, en kommentar som både framhäver och utplånar sig själv inför den bibliska originaltexten”. Ceronetti ger intryck av att vara motvilligt lärd, och strösslar nonchalant men frikostigt sin lärdom.

Det är en vacker bok h:ström ger ut, i sin underavdelning ”Europa”, med ett illustrativt självporträtt av Goya med sin läkare Arrieta (kallad ”helgon” av Ceronetti) som omslag – bara lite dåligt korrekturläst (att kalla Henri Beyle för Stendahl, det är bara klantigt). Men jag läser och gillar skarpt Ceronettis besynnerliga bok, och kan också förvånas över att en av årets viktigaste översatta böcker blivit så lite uppmärksammad i Sverige, då det knappast är så att vi översvämmas av den här typen av litteratur.