Kritik? Nej tack!
Åh, jag vet inte, ibland känner jag mig så mesig så det är inte sant när jag skriver recensioner. Snäll, snäll, snäll och dessutom hänsynsfull mot den som lagt ned allt detta jobb, osv. Vet inte om det är till så mycket nytta? Jag tänker att recensionen har tre olika målgrupper: författaren, förlaget och de eventuella läsarna. Alla måste få en spegling på vad de har gjort. Men hur ofta sker det? :-/
Intressant. Ja, författaren borde rimligen vara intresserad, för det måste finnas något att lära av en välskriven recension, oavsett om den är positiv eller negativ. Kanske speciellt om den är negativ: om kritiken är konstruktiv, om den pekar ut något som inte är som det ska vara.
Som läsare vet jag inte om jag har så stor nytta av recensioner, faktiskt, jag tycker inte att det ger så mycket. Jag läser ganska lite litteraturkritik öht, bara vissa kritiker som jag följer sporadiskt, och så kanske jag läser recensioner av de författare som jag gillar - sällan läser jag recensioner av något som jag inte känner till ...
Ja - snällhetsfällan ... Det går ju att gulla och idealisera, men samtidigt - det finns ofta förmildrande omständigheter, och det är svårt kanske att vara fullständigt uppriktig ...?
Jo, så är det nog ofta, att man att folk följer sina författares recensioner, även jag gör så för det mesta. Ibland råkar man nog läsa annat också, häromdagen detta, som intresserade mig i egenskap av just recensent:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/kokett-sjalvbespegling-av-jan-martenson_3935027.svd
Det var nog rubriken som fångade först, sen började jag läsa och var fast till slutet. Och det är knappast en recensent som faller i snällhetsfällan. Samtidigt känns det inte som att han försöker sko sig på bokens bekostnad så att säga.