Katterna kommer in från mörkret, Göran Greider
Om du har saknat poesi för Den Vanliga Människan, då är förmodligen Göran Greiders dikter något för dig. Annars är väl poet knappast det första som jag tänker på, när Greiders namn nämns – och det är ett namn som ofta nämns, känns det som – utan här har vi en av landets mest flitiga proffstyckare, som har skrivit böcker om disparata ämnen som mode och musik, och har uttalat sig om allt möjligt, ibland till och med politik, och rentav litteratur.
Ja, och om du går igång på politisk poesi, då har du så klart redan inrättat en sektion i din bokhylla med Greider-böcker. Hans senaste heter Katterna kommer in från mörkret, och utan att jag egentligen vet varför har jag läst (också) den. Till sitt omfång är den ungefär lika tjock som femtio års samlade produktion från en annan svensk poet med dubbeltecknad signatur, Tranströmer, men medan T.T. lyckas koncentrera femtio års produktion i ett band av nästan oantastliga produkter, ger G.G.s senaste alster ofta intryck av att vara hastverk, ofärdiga, ofullgångna, slarvigt skrivna.
Allt ska med, tycks Greider mena, och här syns inga spår av redigering, urskiljning. Det mest provocerande med hans diktning är att han är så djävla positiv: inte ens när han är arg tillåts indignationen att ge någon karaktär åt dikterna, utan de tuffar på i sitt sävliga tempo. Här finns sektioner med dikter om religion, om natur och ogräs, om barndomen: Greider lever kanske inte i den bästa av världar, men nog odlar han sin trädgård. Det är en brokig och bångstyrig samling, med låg lägstanivå: tänk dig beat-dikterna, och så tänker du hur erbarmligt tråkiga de är, så har du en uppfattning om vad det här är.
Det är det lilla livet, du vet. Livet vid köksbordet … Det är dikter som gör sitt bästa för att uttråka mig, och ofta lyckas de. Men det jag inte gillar mest är hur jag hela tiden känner hans grepp om min nacke, hur han tvingar mig att vrida blicken åt just det håll han själv avser, mot Den Enda Tolkningen. Därför är hans dikter fulla av underförstådda arrangemang, uppgjorda överenskommelser, där allt är på förhand givet: du kan bara tycka på ett sätt, där Greider säger ”A”, och du som läsare ska fan säga ”B”, för annars …!
Så, om det då är du som är Den Vanliga Människan, då vill jag fråga dig, varför det bara ska finnas en sorts poesi: Greider pläderar ivrigt för begriplighetspoesi, för dikter som kan läsas av alla – men lika starkt uttalar han sig mot en poesi som inte är lika demokratisk och all-inkluderande; för mig blir det bara fascism av en sådan hållning, och en statisk, tråkig poesi. Det är ställt bortom allt tvivel att Greider ibland skriver fina dikter – några av kattdikterna är högklassiga – men oftast blir han bara banal, sentimental, inställsam, och genant populistisk: alltså en avart av poesin.