bernur

I fredags försvann en bok, som jag är drygt halvvägs i, vilket i sig är irriterande, åtminstone utifrån mitt I-landsperspektiv (men vilket annat perspektiv ska jag då ha? - svara inte!). Men det är en signerad bok, så den har ett visst affektionsvärde - och så blir jag grinig och sur och djävlig och frustrerad och kan inte koncentrera mig, letar efter boken och rör upp himmel och jord, vill inte börja läsa något annat heller. I dag fortsatte jag att söka, på samma ställen, för det är ändå begränsat med platser där man kan (för)lägga en bok. Min kloka fru vädjar högt till spökena: - Nu slutar ni djävlas, ta fram boken! Jag går upp till övervåningen, där det bredvid sängen står en liten barnmadrass, och när jag lyfter på den för tredje gången sedan i fredags ligger boken där. A har också letat där: hon till och med dammsög i söndags, och lyfte och skakade på madrassen. En rationell människa hävdar förstås att boken har legat där sedan i fredags, medan jag inte kan se någon annan förklaring än att poltergeists har busat bort den. Varför hittade jag den en minut efter att A ropade? Om nu det här var första gången, men exakt samma sak har skett med nycklar, och ni kan tro att jag håller på att bli galen eller att hjärnan håller på att förvandlas till marshmallows, men min förnuftiga fru är mitt vittne. Jag vet - det är inte rationellt att tro på spöken, men jag ska alltså i stället inte tro mina egna ögon?