bernur

I en Svd-intervju nyligen talade Lotta Lotass om varför man läser om böcker: ”En del böcker är som vänner man längtar efter att möta igen”. Nu vet jag inte om jag direkt har längtat efter Mare Kandres värld, så som den presenterades i Hetta och vitt, med underrubriken ”Berättelser”, men jag har åtta år senare bara en vag uppfattning om dess innehåll. Alltså åtgärdar jag det nu, läser om boken, och upptäcker att den innehåller tretton berättelser, där ungefär hälften skildrar krigsliknande tillstånd (det mindes jag skarpt), och en handfull skildrar barn eller relationen mellan föräldrar och barn, eller uteblivna eller kommande barn (några av dem hade jag totalt glömt).

Det som är Mare Kandres stil, det som tillhör hennes omisskännliga sätt att skriva, finns det fina exempel på här, hur hon låter sitt truliga tonfall behärska texten. Redan i den första berättelsen låter hon ett självporträtt möta en monologiskt talande man, självupptagen och allt mer hotfull och farlig, och hon låter hans förakt spilla över i självförakt riktat mot henne: ”en till som går omkring helt uppslukad av sig själv, överlägsen, högfärdig, iskall, med näsan i vädret, vettskrämd inuti!” Det blir en berättelse om både manlig härskarteknik och kvinnlig späkelse och martyrskap, lockelsen i att ge efter för självhatet.

Och rädslan tillåts dominera helt, blir det ämne som härskar över texten. Här manifesteras rädslan, tas kroppslig gestalt, och det är ett genomgående tema i berättelserna, hur en känsla ges liv, personifieras.

Kandre skriver hårt och kallt. Hon är bra på uppräkningar, bra på att med orden skapa en atmosfär. Hon erövrar ordförrådet, använder det sparsmakat, och lyckas med enkla medel skapa stora uttryck. Uppriktigheten talar fritt när hon skriver: hon återger rösten hos en kränkt människa, trogen sin bitterhet. Hur är hon kränkt? Kränkt av livet mer än döden, även om texterna kretsar kring döden – här handlar det mer om livsångest än dödsångest. Med stor inlevelse skriver hon om utsatta, förföljda människor, som aldrig tillåts andas ut, som styrs av att utgöra bytet för andras jaktbehov, som hon som förföljdes av mannen(s begär) i första texten.

Rösten är också närgången, där inget ställer sig i vägen mellan den och läsaren. Det finns inget som stör. Det är troligen så att när jag läste boken första gången var mina barn fortfarande tillräckligt små för att jag skulle bli tillräckligt illa berörd av och rädd för modern som hatar sitt eget barn i en av de starkare berättelserna, hon som i en lång monolog ger utlopp för den förbjudna men inte helt ovanliga längtan efter att barnet inte ska vara så mycket barn, där föräldraskapet bara blir en kamp, en strid.

Det är en egen form av realism som Kandre jobbar med. Verkligheten blir en mytisk plats, där ovissheten visserligen styr, men utgången är given. I stället för noveller kallar hon texterna berättelser, men kunde lika gärna ha valt begreppet sagor. Denna tanke förstärks bland annat av att en av texterna handlar om en lärare som drömmer om en kung, och bryter sig in i slottet och ställs öga mot öga mot den hon fantiserar om: ingen av samlingens bättre texter.

Däremot är, utöver berättelsen om modern och det motspänstiga barnet, den avslutande texten om en död flicka i skogen klart starkare: en av männen berörs starkt av att hitta liket, och här sker en förvandling i honom – eller en antydan till förvandling – och utan att Kandre frestas av de enkla lösningarna åstadkommer hon en dunkelskön avslutning till en lite ojämn samling.