bernur

Medan jag tyckte mycket om Eva Kristina Olssons förra bok, Den hängde advokaten, blir jag helt likgiltig inför den nya diktsamlingen, Hästfångare. Jag fattar ingenting … Men Johan Melbis omslag är snyggt: orden i författarnamnet och titeln bildar en snillrik hästsko.

Det är som att det inte finns mycket att tolka här: inte ens mycket att beskriva. Givetvis handlar det om hästar, givetvis är det några människor som vistas omkring dessa hästar: människorna heter Sten, Lina, Love, och Avla. Det är en tidlös värld, där hästskötsel växlas mellan antydningar om våld. Ejdrar förekommer också. Och dialoger, stillastående dialoger.

Tillbaka till brottet, tillbaka till våldet. Likaså finns ordet ’häng’, som i hennes två föregående diktsamlingar Jag bryter hänget, Den hängde advokaten, och nu alltså Hästfångare: vad man nu ska göra med den vetskapen.

Det som känns igen från tidigare böcker av Olsson är hur hon repeterar, tar om, låter ord återkomma, i en suggestiv väv av omtagna ord. Men det är också allt, den här gången. Jag känner mig bara osäker, det finns varken något att tycka om eller något att tycka om. Finns det mer att säga? Nej.