bernur

Att bli filosof är nog inte yrket som har högst coolhetsfaktor bland ungdomar, något som inte avskräcker den anonyma Nanok, som lär ha skrivit det filosofiska verket Astruktion, och som nu alltså kommer ut som skönlitterär författare på Modernista med den kryptiska boken Grammatica Obscura, med texter som liknar eller härmar en samling aforismer – men jag skulle kunna sträcka mig till att kalla Nanok för lika mycket poet som filosof, for what it´s worth. Poesin som det äkta tänkandet.

Enligt förlaget är det skräcklitteratur, och det kan jag inte invända emot. Filosofi och skräck, där det ena bemästrar det andra. Hos Nanok är döden det öde landet, vårt enda land, hennes enda land, åtminstone det enda hon skriver om. Liksom Fröding lånar hon sig delvis till Graalsagan, men medan Fröding la in så mycket i Graal att han blev galen i besvikelsen över uteblivna belöningar, blir det hos Nanok något halvhjärtat, liksom inte särskilt speciellt eller mycket att leta efter.

Alla som skriver söker efter något annat än språket. I cyniska ögonblick kan jag tycka att språket har ersatts av kommunikation; språkpessimismen, som här glimtar fram, har blivit ett lite väl uttjatat koncept, och jag önskar att Nanok hade låtit några av aforismerna i detta ämne hade fått vila, alternativt vässat till dem en aning. Att ”det” inte går att säga: var inte det ändå vad man sysslade med (19)80-talet? Att allt är omöjligt, lönlöst – så himla typiskt …

Frustrationen som det enda, javisst. Vad Nanok ändå lyckas med, när hon når lite längre med sina korta texter, är förmågan att se längre, vad som väl ändå är poetens uppgift, att lyfta blicken. Ja, det gör hon, även när hon så emfatiskt låter ’inte’ bli hennes kungsord: det är hinder, vägran, en enda negation. Grammatiken görs till det näst bästa alternativet, eller det minst dåliga, ungefär som demokratin.

Och där kan hon skriva fram det sublima, liksom Yeats muttra om att ”en fruktansvärd skönhet är född”, alltså något (o)snyggt, det kusligt vackra. Det här finns det några fina exempel på i aforismerna: ”Språk upplöser språk, och detta tvingar tanken att dansa kring intet, i ett mönster ur fas med allt.”

Så här kan det se ut. Det är vasst, tillspetsat, men framför allt med den där förtätningen, som åstadkommer hur Nanok transformeras från filosof till poet, oavsett i vilken genre hon skriver. Om utsagorna är sanna eller inte blir en fråga för sofisterna (det är bara Oscar Wilde som kommer undan med den absoluta sanningen i sina aforismer): själv nöjer jag mig med att beundra denna trasiga skönhet i formuleringarna, där spöken, monster och demoner har sin naturliga hemvist.

Fragmentet är också romantikens lilla klenod, och Grammatica Obscura är en hyperromantisk bok. Nanok blir med sina ideal en lillasyster till Bruno K. Öijer, så mycket faktiskt att jag är övertygad om  att Kent kommer att välja henne som förpoet nästa gång de gör en Stadionspelning på nationaldagen. Här finns samma pessimism: vi kan bara förstå den som (redan) har förstått oss, något annat utbyte än mellan gelikar är inte möjligt – ett slags språket är det enda vi inte har gemensamt, och den som skriver gör det ”med avskedets rytm”, och det är en rytm som Nanok hittar lite då och då i sin bok.

Det negativa är väl att hon ibland gör det lite väl enkelt för sig, genom att ge det vackra denna lilla förskjutning, genom att lyfta in mörkret, som kan ge ett ytligt intryck, att hon bara koketterar med smärtan eller svärtan. Det blir instängt, kvavt, kvalmigt.