bernur

Helene Knoop, Melankoli (2003)

Årets ord 2009 torde bli ’figurationer’, med tanke på den infekterade debatten som följde Edviks konsthalls utställning i somras med norsk samtidskonst, som legerar romantik och realism. Johan Lundbergs och Christopher Rådlunds bok, Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri, bläddrade jag i på höstens bokmässa i Göteborg, i Axess-montern, tills två damer satte sig i intill mig och spillde ut sitt kaffe över hela den dyra soffan, och jag sjappade lite diskret, trots att ingen skuld låg hos mig.

Envetet driver Lundberg och Rådlund tesen att det i Norge finns en utpräglad skola från cirka 60-talet och framåt som med den tabubelagda figurativa konsten som rättesnöre arbetar i polemik mot modernismen, och det må vara sant, men det blir en problematisk argumentation, där man ibland får intrycket att de slösar lite väl mycket krut på sin argumentering. Medan motståndarna – och de är i majoritet – fortsätter ha svårt att enas i hur man ska uppfatta dessa konstnärer: är de enbart tekniskt skickliga, eller enbart klåpare, med makt att dupera nostalgiska åskådare, som tröttnat på installationshysterin? Blir inte all imiterande konst pastisch, liksom?

Men det är en förenkling att bortse från att åtskilligt av den kanoniserade 1900-talskonsten är avbildande, och många av de här norska konstnärerna arbetar i dialog med exempelvis Edward Hopper och Andrew Wyeth, för att inte tala om Vilhelm Hammershøi. I vilket fall är en av bokens bärande tankar att dessa konstnärer vänder sig till epoker som föregår modernismen, att de målar som om modernismen aldrig inträffat: i teorin är det förstås suggestivt att föreställa sig, men även den som förnekar något – typ en ateist – visar med sitt ställningstagande att han förhåller sig till det han försöker förtränga, och det kan påminna om skämtet om han som hela tiden försökte komma ihåg vad det var han skulle glömma.

Ytligt sett är det här en konst som inte går framåt, som bara bejakar något som redan är utspelat, men jag tycker ändå att jag hittar mycket som jag gillar här. Å andra sidan, det kan vara så enkelt att min smak råkar sammanfalla med deras. Att framhärda att dessa konstnärer generellt inte behärskar tekniken – som faktiskt har framförts – är rent nonsens, för det är givet att hantverket är dugligt.

Ett av bokens problem – för övrigt något som också vidlådde den närliggande poetik som Håkan Sandell författade tillsammans med Clemens Altgård, om retrogardismen i litteraturen – är att om man redan på förhand skaffar sig ett facit blir konstupplevelsen lätt förutsägbar. Därför är alla ideologier begränsande, och hämmande, liksom alla regelverk; givetvis finns det (om än oskrivna) manifest också för figurationskonsten, och sådana ska man passa sig för, för om de ska fungera måste de göras så töjbara att de hellre skulle förpassas till soptippen.

För hur vet jag om det jag ser är bra, eller om jag bara har lärt mig att det är bra? Enligt Lacan ser vi bara det vi inte vill se, och ofta tycker jag att det stämmer, att jag går ut från en utställning eller ett museum med en helt annan uppfattning än jag gick in, att jag då har sett något som jag inte förväntade mig, att jag har tvingats byta uppfattning. Om konst är bra eller dålig är omöjligt att veta på förhand: en beskrivning av exempelvis Norman Rockwells målningar skulle ge intryck att det är frågan om hötorgskonst, sentimentalt och undermåligt – men då jag ser dem känner jag bara konstnärens intentioner, hans ärliga uppsåt och hur värmen strömmar in i hans tablåer, hur det goda besegrar det dåliga.

Att det dock går att förnya även inom ramarna för en sträng och etablerad form finns det många exempel på, och givetvis tycker jag att Odd Nerdrum är en betydande konstnär, hur mycket han än laborerar med kitschbegreppet. Han är centrum för rörelsen, men även om några av hans elever målar under lite väl stort inflytande, finns här också flera som gör något helt eget. Många verkar i en konst utan didaktiska eller programmatiska anspråk, och det kan också tyckas att det finns en väsentlig spännvidd mellan Ida Lorentzens interiörer, Frank Brunners Millais-liknande natur, och svensken Johan Patricnys nästan otäckt realistiska blickfång.

Det är långt ifrån frågan om en utpräglad stil, utan snarare om stilar, där du utan ansträngning lätt kan hitta såväl lätt lekfullhet som tungt allvar, svårmodig ångest som porlande skratt, andaktsfull kontemplation som extas, stillhet som rörlighet – bilder som förenar det drömskt svävande med det statiska, där det inte ser ut att hända något. Är det romantiskt? Ja, alltid. Är det realistiskt? Ja, alltid. Framför allt: det är fantasifullt utfört, det är fantasin infångad.

Kanske vi har gått så långt i fotograferingens reducering av det realistiska – med retuscheringen och fotoshoppandet av exempelvis fotomodellers hud – att konstnärerna måste reagera med en mer exakt eller verklighetstrogen avbildning? Då blev det inte kameran som tog död på bildkonsten, vilket profeterna trodde under 1800-talets senare hälft, utan att den vitaliserade den, och att ett exempel på en reaktion kan synas hos de norska figurationsmålarna. Tänk också på hur paparazzifotografernas marknad har ökat de senaste tio åren, i takt med att filmbolagens foton blivit allt mer tillrättalagda: helt enkelt har det skapats en estetisk avgrund mellan den offentliga stjärnan och den privata skådespelaren, och jag hävdar att till viss del har de sig själva att skylla, de som förföljs av paparazzi, att de har varit med om att bygga upp den här ouppnåeliga bilden av sin persona, som befinner sig så långt från vardagsbilden.

När Nerdrum menar att kitsch ska utläsas som skönhet gör han förstås en etymologisk revidering som är svårsmält, när ordet egentligen måste utläsas som en antites till skönhet, som det vulgära – som klichén: och ja, det kan förefalla giltigt att både Nerdrum och flera av hans adepter uppvaktar klichén då, men det är inte heller (helt) sant. Den estniske kompositören Arvo Pärt citeras i Lundbergs och Rådlunds bok, och hans enkla fråga lyder: ”Är detta sant eller falskt?” Det är en tillräcklig formel för att bedöma konst. Då säger jag att majoriteten av verken i den här boken är sanna.

Steinar Jakobsen, Sofie (2008)