bernur

Vi för en middagskonversation med den äldste sonen, 14, och får de (sed)vanliga enstaviga svaren - i bästa fall. Något smyger sig in i vårt föräldratonfall, en subtil kritik kanske, ett slags förtjänar vi inte mer än så här? Då ser han till att tysta all vidare diskussion med att fälla ett dräpande slutord, utan att låta blicken lämna tallriken: - Måste jag prata med er? Det talas ofta om skriftspråkets överlägsenhet gentemot talspråket, men jag lovar att det aldrig går att korrekt återge den förintande likgiltigheten i den repliken, hur hans emfas stegrades med en mild betoning av "Måste", föjt av ett blygt "jag", och så den där kränkta darren på rösten i "prata", vars emfatiska majestät alltså följdes av två så obetydlig undersåtar som "med er", som knappt kunde uppfattas, bara av ett sårat föräldrahjärta - - -