Det som göms under sten
Jag har många tydliga barndomsminnen: det är inte minnen, det är något annat, något större, starkare. En gång lyfte jag på en sten, och därunder hittade jag en hel by av otäckingar: maskar, insekter, otrevligheter. Jag fylldes av lika delar förvåning som skräck. Även om jag knappast såg något emblematiskt eller symboliskt i handlingen, är jag övertygad om att det var då som jag blev förvissad om att min håg inte skulle söka sig till vetenskapen, och att sanningen inte var något för mig: därefter har jag strävat efter att bevara mysteriet intakt, och valt att låta stenar förbli orörda. Fortfarande fyller det mig med fasa när jag ser en film eller tv-serie och hör någon polis yttra: - Leave no stone unturned! För jag vet vilket monster som döljer sig där under - - -