bernur

Det är så förbluffande bra: Deportees från Vindeln och Umeå spelar sin egna norrländska version av blues. Och precis när sången är på väg att bli lika gråtmild som Weeping Willows-Magnus lyfter de in melodin på bättre tankar, som i ”Back To Nature”. Och Moneybrother-euforin lurar likaså, men blir nedbrottad av en subtil Joy Division-gitarr (”Tell It To Me Like You Told It To Them”). Jag tyckte på deras äldre alster att falsettsången blev lite jobbig, något av ett manér, men nu använder de den mer sparsamt. Men framför allt är låtarna förenklade, okomplicerade, och vackra öronstenar. Det är imponerande hur de ger varje låt exakt rätt inramning, exakt rätt tempo, som gör att allt blir helgjutet och övertygande. Det är elva jämnstarka låtar, slitstark musik som tål kritiska lyssningar: låtar som bara växer och växer sig allt starkare. Enda petiga anmärkningen blir att texterna ibland rör sig mot det lite väl övertydliga: och det är en onödig tautologi att beskriva någon som ”the evil ghoul”, när ghoul väl torde översättas som likätare, och sådana brukar sällan vara goda, varför det är onödigt att precisera någon sådan som ond - - -