bernur

4:48 Otaliga nätter har jag legat vaken och blåstirrat på klockradions blodröda siffror just när de når nattens mest ominösa tidpunkt, 4:48, strax efter Vargtimmen. Sarah Kane visste att psykosen infinner sig då, liksom Tindersticks, liksom Markus Krunegård, att då är hjälpen långt borta. Två trasiga stegar - det förslår inte för att du ska klättra tryggt upp eller ned till sömnen: de är åtskilda av ett kolon, när det borde vara ett kommatecken som lotsar dig in i sömnen, och de två punkterna liknar mest två bastanta knutar på två lakan desperat ihopfogade för att du ska rymma ut genom fönstret, ut från sömnlösheten och in i själva natten. Sist av allt åttan, som i sin liggande form symboliserar den hånflinande evigheten, vilket det också känns som, att tiden (utan sömn) är just evig - men du ser med din närsynta blick bara att kvadraterna liknar en ugglas ögonpar, och med den tanken forslas du - klarvaken som en uggla - in i sömn eller dröm. Kanske.