bernur

Att trotsa sin rädsla: det är alltid med en gnutta panik som jag betraktar målningar av Frida Kahlo – de är så intensiva, så direkta, så extrema. Och alltid med samma kapitulerande reaktion, att jag inte kan värja mig för kraften i dem: att de tar över mig, besegrar mig, och blir något av det som förmår göra störst intryck. Nu har Bakhåll gett ut en fin volym texter av Frida Kahlo, boken Att trotsa smärtan, som förutom planscher av några av hennes mest ikoniserade målningar innehåller dikter och brev i urval av Martha Zamora, översatta från spanskan av Martin Uggla, samt med ett efterord av Åsa Moberg: och det måste vara den vackraste boken i Bakhålls utgivning, med omslagsfoto av Nickolas Muray från 1939.

Kahlo är alltid densamme, oavsett om hon som tonåring skriver rastlösa kärleksbrev eller som vuxen fortsätter skriva lika intensivt rastlöst – ja, även den dikt som hon skriver som femtonåring tillhör omisskänneligt hennes särpräglade stil, där hon fortsätter att leka med språket. Bakgrundshistorien är redan allt för bekant: som sexåring får hon polio, som artonåring är hon med om en bussolycka som tvingar henne till livslång smärta och många operationer som möjligen kan ha komplicerats av en medfödd missbildning av ryggraden – och som om inte det vore nog, så möter hon muralmålaren, den 21 år äldre Diego Rivera, och blir hand- och hjälplöst förälskad; bokens bästa text är en längre avslutande hyllningstext till Rivera, där Kahlo visar att hon ägde stor potential som författare, för det är ett lysande personporträtt.

Vad Kahlo mest borde bli ihågkommen för är sin egna variant av surrealismen, hur hon transcenderar dess snäva gränser – paradoxalt nog genom att själv stänga in sig, krympa sin motivkrets, genom sina självporträtt, som förblir hennes tour de force som konstnär. Det finns alltid mer sorg än smärta i målningarna, som om smärtan redan var utdriven, att hon målat bort den, medan sorgen behövde uttryckas. Se bara hennes blick: hur hon vädjar, hur hon förmedlar sin litenhet och ledsenhet, snarare än hur ont det gör.

Att hon var beroende av Rivera är uppenbart, även när hans sexuella aptit sökte andra vägar och de levde åtskiljda – de var två människor som inte kunde vara utan varandra, hur konstigt det än ser ut när man betänker hur omaka de var, både till det inre och till det yttre. Hon förminskar och förnedrar sig inför den store Rivera, vars ego och självupptagenhet visade sig i sina rätta proportioner, medan Kahlo i breven visar stor generositet, välvilja, självuppoffring.

Besvikelsen blir hennes stora tema: hur själens obotliga ensamhet tar överhanden. För sorgen är svårare att freda sig ifrån. Smärtan lindrades med kokain – och den blir också en vana, samma gamla smärta liksom, som övar din uthållighet, medan sorgen alltid är lika ny, alltid lika oväntad och ovälkommen.

Den här boken bidrar dock inte till någon större förståelse för drivkrafterna bakom Kahlos exceptionella konst: nog kan det vara trevligt att läsa texterna, trevligt att tycka sig komma nära hennes innersta väsen, men detta allra innersta döljer hon smidigt, som alla sanna genier – det är också  en överlevnadsstrategi, att ta kommandot över hur mycket som ska exponeras (en konst Kahlo gärna fick lära vår tids dokusåpakändisar, den korrekta stavningen till ordet ’integritet’).

Och frågan, den lika obligatoriska som förlolämpande, ”varför skriver du?”, som ibland ställs till författare, borde oftare bemötas med stum indignation: jag vet bara att det skulle vara överlödigt och korkat att ställa frågan ”varför målar du?” till Frida Kahlo, då det räcker med att se hennes konst för att den ska besvaras. Det är en nödvändighet, något annat finns inte.