bernur

Äntligen stod han i talarstolen, fast äsch, det blev som vanligt, ännu en politiker eller två som skulle läxa upp urbota lärare som inte fattar varför det är så bra med fyrtiotimmarsvecka. - Det handlar inte om ekonomi, sa Bill. - Vi ska få en ytterligare bättre skola, sa Bull. Hundratals lärare lät sina klentrogna öron smekas till (o)ro av politikernas munläder, tills frågestundens kompakta motstånd nötte ned den dåliga atmosfären och skickade snömoset ut i stratosfären. - Det är inte lätt att bli ansatt så här, sa Bill. Nä, men skyll dig själv då, tänkte jag, och skriv en vettig utredning i stället. Nu ställer han ledande frågor till sig själv och blir uppriktigt förvånad när svaret visar sig bli exakt vad han förväntade sig; det är premiss 1, premiss 2, och syllogismens smidiga nickedocka som avslutning. De räknar både snett och vint och fel och inkompetensen skiner igenom varje stavelse. Han skojar om hur jobbigt det är med en kasse av sammanställt material (som är genomgånget av en handläggare som har pekat ut för honom de viktiga delarna), som om vi lärare skulle bli imponerade av hur hårt han jobbar: en lärare erbjöd honom att byta den kassen mot några buntar uppsatser. Deras credo: mer tid med eleverna - betyder för dem, att enskilda lärare ska få fler elever att undervisa, det vill säga mindre tid med eleverna. Om de menade allvar, skulle de erbjuda 100 timmar i kurserna, i stället för som det är nu 80 timmar. Då blev det på riktigt mer tid med eleverna. Men det kostar pengar. Fast, det handlar inte om pengar, det sa han tio gånger under kvällen. Han fick också sista ordet: "Jag är övertygad om att för- och efterarbete måste finnas. Frågan är bara i vilken utsträckning, och om den kan effektiviseras." Jaha - jag ska alltså läsa uppsatserna snabbare? Och det skulle ge ökad kvalitet?
En låt som inte har något alls med ovanstående att göra, Leonard Cohens "Everybody Knows".