bernur

David Slades dystra vampyrfilm 30 Days of Night från 2007 ingår förstås i Ahnlands genomgång av vampyrgenren, och jag ser den nästan ögonblickligen efter att ha slagit igen hans bok. Det är en film som kanske lite väl mycket frossar i det äckliga, men som ibland lyckas skapa en nästan lika klaustrofobisk rädsla som i den första Alien-filmen, men intrycket förtas en smula av att dödsscenerna så uppenbart modellerats i dataspelsanda (Counter Strike), samt att det är lite svårt att bli rädd för huvudvampyren Marlow när han ser ut som Neil Tennant från Pet Shop Boys. Annars är vampyrerna föredömligt ocharmiga, och hela filmen har en utpräglat pessimistisk ton, och man blir hela tiden berövad alla illusioner om att det kommer att sluta positivt. Vampyrerna har ett eget språk, och kommer till en liten ort i Alaska lagom till att den töms, med anledning av att trettio dagar utan solsken nalkas - men ganska många väljer att stanna på orten, utgörande en befolkning som snabbt decimeras. Liksom alla skräckfilmer innehåller filmen en del logiska luckor, men den som sväljer sina "varför?" får lite grand av skräcksköna scener.

Father, forgive me, I tried not to do it
Turned over a new leaf, then tore right through it