bernur

”31/12 2009”

Tiden, all-tid i en kritisk fas(a)

opålitlig och falsk, du hemska tid

som sträcker sig efter dig

vill dig bara illa om när den vill dig något

denna förrädiska lockande lurande tid

som får allt att kännas så nära

men bara som om, bara ack - - -

aldrig villkorslöst förbehållslöst: restriktionerna bildar

en utsträckt hand (i drömmen)

du tror att du vet, men allt rinner bort

du kan bara ana famla osäkert

ramla på nytt halka igen på dagarnas is(tid)

ett ohyggligt Alltid viskar

i ditt oskyddade öra om då(d), nu

och det kommande som kom som redan kommit

luftens stelnade bli! som förlovade sig med strax …

här befinner sig allt instängt

alla minnen är citat alla datum kränkande

det döva huset fryser ihjäl

nu nä aldrig nu bara nä

Kärlek betyder: en båge

som spänns över avstånd.

Marina Tsvetajeva, ”Slutsång”.

I essäboken Visiting Mrs Nqbokov and Other Excursions åker Martin Amis tillsammans med fotbollslaget Watford till Kina, och han skriver om John Barnes, som tillbringar mest tid med att läsa sin egen kropp, som han ögnar med hängiven blick. Att en idrottsman ser kroppen som sitt tempel må vara en sak, det är ändå hans arbetsredskap, men att det också finns åtskilliga intellektuella som har varit kroppsfixerade är kanske något annat: den italienske mångsysslaren Guido Ceronetti (f. 1927) har ett stort och vittomfattande författarskap bakom sig, och nu har h:ström gett ut hans bok Kroppens tystnad, en plockbok som illustrerar upphovsmannens besatthet i kroppen, om än den tar sig andra uttryck än Barnes stumma beundran.

E.M. Cioran kallade Ceronetti för ett beundransvärt monster, och det är i sanning något monstruöst över denna bok, först utgiven på italienska 1979): det är citat, anekdoter, drömmar, infall, hugskott, essäer, allt skrivet i en stil som vårdar excesserna och bildar en vacker kollision mellan det asketiska idealet och det bulimistiska skrivsättet. Det har yttrats (för) mycket om Ciorans misantropi, och kanske inte Ceronetti heller är någon större människovän, ytligt sett – men att hata livet eller rättare sagt förneka livet verkar vara en garant för ett långt liv, något som annars inte är något förbehållet författare, snarare tvärtom.

Om det nu är pessimist Ceronetti är – kanske man bara ska tala om en befogad oro, att det vi benämner pessimism är ett namn på den som vågar se framåt, någon som konfronterar i stället för att fly; Ceronetti blir då säker på sin särart, fullständigt viss om att han är ett unikum. Och den omgivande världen är ond, mordisk, och hela Ceronetti är en plåga, ett enda öppet sår. Det enda rätta blir då att förneka ideologi, droger, religion, allt som gör kroppen till icke-kropp. Ytterst handlar kroppsbesattheten förstås också om dödskval.

Ceronettis nyfikenhet firar stora triumfer, och här får vi veta sådant som vi inte ens visste att vi ville veta: ursprungligen kommer vårt uttryck om att ”tala om trollen” från det latinska lupus in fabula (ordagrant: vargen i berättelsen), och förresten, varför hör vi aldrig talas om vampyrurin, när den som dricker så mycket blod borde bli pissnödig?

Läkekonstens historia avhandlas pardonlöst, med vidskepelse och vetenskap i ohelig allians genom tiderna, och Ceronetti är lika hemtam i romarriket som i medeltidens ockulta läror som i sin egen samtid, där vi kan få en nyhetsnotis om IRA kort efter en utläggning om romarnas bruk av cunilinctus. Hans stil är utsökt: vacker, drömskt svävande, saktmodig och kvick på samma gång – om det finns en stoisk rastlöshet är Ceronettis livshållning ett exempel på en sådan.

Ursprungligen är Ceronetti filolog, liksom Nietzsche, och ett av hans uppdrag var att översätta Bibeln, vilket han utförde på ett besynnerligt sätt, med ett övermått av kommentarer, jämförelser, essäer – när vår översättare Gustav Sjöberg beskriver Ceronettis gärning kan det erinra om Eric Hermelins översättningar från persiska: ”en sällsam hybrid mellan tolkningspraktik och bekännelseskrift, en kommentar som både framhäver och utplånar sig själv inför den bibliska originaltexten”. Ceronetti ger intryck av att vara motvilligt lärd, och strösslar nonchalant men frikostigt sin lärdom.

Det är en vacker bok h:ström ger ut, i sin underavdelning ”Europa”, med ett illustrativt självporträtt av Goya med sin läkare Arrieta (kallad ”helgon” av Ceronetti) som omslag – bara lite dåligt korrekturläst (att kalla Henri Beyle för Stendahl, det är bara klantigt). Men jag läser och gillar skarpt Ceronettis besynnerliga bok, och kan också förvånas över att en av årets viktigaste översatta böcker blivit så lite uppmärksammad i Sverige, då det knappast är så att vi översvämmas av den här typen av litteratur.

Jag har många tydliga barndomsminnen: det är inte minnen, det är något annat, något större, starkare. En gång lyfte jag på en sten, och därunder hittade jag en hel by av otäckingar: maskar, insekter, otrevligheter. Jag fylldes av lika delar förvåning som skräck. Även om jag knappast såg något emblematiskt eller symboliskt i handlingen, är jag övertygad om att det var då som jag blev förvissad om att min håg inte skulle söka sig till vetenskapen, och att sanningen inte var något för mig: därefter har jag strävat efter att bevara mysteriet intakt, och valt att låta stenar förbli orörda. Fortfarande fyller det mig med fasa när jag ser en film eller tv-serie och hör någon polis yttra: - Leave no stone unturned! För jag vet vilket monster som döljer sig där under - - -

När jag läser Hanna Nordenhöks summariska sammanfattning av 00-talets poesi i sosseblaskan, och Jesper Olssons lika summariska i Svd, kan jag tycka att de minsann gör (för) stor sak av språkmaterialisternas alster – en uppfattning som verkar delas av Andreas Björsten, som på Den Blinde Argus erbjuder en alternativ historieskrivning, som å andra sidan menar att den enda vettiga poesin skrivs av begripliga poeter, och hans exempel är hämtade bland de uppläsandes skara, ur något som han kallar ”den muntliga poesin”. Inget fel med det, även om många av hans poeter i mina ögon skriver banala dikter som uttrycker endast de enklaste av tankar. Men jag kan förstå irritationen mot OEI-falangen, och jag kan mer än gärna erkänna att det knappast är där som hela min sympati har samlats, utan snarare i något som befinner sig exakt mittemellan språkmaterialism och gammaldags konventionell poesi, med en bunt undantag som kan hittas både hos de knepiga jobbiga poeterna och hos de enkla och lättförståeliga poeterna. Så rik är inte den svenska poesin att vi kan undvara någon av inriktningarna.

Någon egen sammanfattning av 00-talets poesi kan jag förstås inte göra, och inte heller tycka att det är så allvarligt att decenniet inte har antologiserats. Men det har säkert framkommit på något sätt att Ann Jäderlund fortsätter att skriva den mest angelägna poesin, att hon har utvecklats mest av alla som debuterade på 80- och 90-talet. Hennes fyra diktsamlingar från 00-talet överträffar lätt allt av både språkmaterialister och muntliga poeter. Av poeter som har debuterat under 00-talet är det nog Malte Persson som jag hyser mest förhoppningar inför, och han är väl liksom Jäderlund i sin poetiska gärning lika lite det ena som det andra.

Ser vi ut som språkmaterialister - - -

© Cato Lein.

I DN läser jag om e-boken, som skulle bli typ årets pryl i år eller om det var förra året, men nu utlovar branschen att det blir nästa års pryl, vilket jag tror när jag ser det, men jag behöver fortfarande bli överbevisad. Vad är grejen, liksom? Ja, förutom nyhetens behag då? Att det fortfarande är dåligt typsnitt, dålig skärm, dåligt ljus, och så vidare, det räcker inte. Jo, att det alltså går att ladda den med flera hundra (tusen?) böcker, det låter onekligen som ett bra säljarargument, men jag är förmodligen inte rätt person att fråga – maskiner har en förmåga att hänga sig när jag närmar mig dem, och det vore lite försmädligt när detta händer. Är inte själva tanken med läsplattan att den dessutom ska kopplas upp mot internet, så att man ska få ord förklarade? Men det är också dåligt, för det finns alltid en poäng med att en författare skriver som hon eller han gör, och att få allt förklarat förstör också upplevelsen, ungefär som att titta på en film med kommentatorsröst, vilket var väldigt populärt när dvd:n kom, men vem gör det, alltså ser filmen med regissörens kommentarer?

Lena Andersson har gjort eller fått sig ett namn som satiriker med skarp penna, där jag åtminstone kan hålla med om första halvan av påståendet, och har lite svårt att ställa in mig i ledet som ger henne hysteriska lovord: jag läste förra romanen Duck City med viss behållning, medan hennes senaste tillskott Slutspelat bara skänker mig en blandning av bryderi och missmod.

Den hårt konstruerade intrigen tillåter en välkänd terroristledare, Vladimir Ibn Nilad – försök missa det anagrammet – tar sig till Sverige (Tensta), för att där planera sina kommande (ill)dåd, och helt inkognitor rör han sig på stadens gator och ligger med horor och gör lite halvloja iakttagelser av det svenska kynnet, som är ungefär lika schablonartade som Anderssons försök att karakterisera det österländska kynnet (mycket, för att inte säga allt, handlar om skägg och hur mycket kläder kvinnor ska ha på sig). Och så går han på teater, två gånger, för att se en uppsättning av Becketts pjäs Slutspel, och påverkas på djupet – eller, ja, det är vad intrigen påstår, men utan att det påverkar handlingen mer än att vi förstår att poesin i Becketts ord berör honom.

Till det lite löjeväckande hör väl att han som romanfigur redan är marinerad i Beckett – inte nog med att hans förnamn är hämtad från den där kända pjäsen, utan hans tyska moder ville också ge honom mellannamnet Estragon …

Till problemen med den här typen av satir är att författaren gärna vill vara förvissad om att läsaren har förstått, verkligen har förstått: därför är det gott om blinkningar med ögat hos Andersson, och lite väl (över)tydliga skämt. Ett av hennes mest angelägna syften är att förtala Sverige, men bara så där lagom glättig, så att man känner igen sig och kan skratta åt hur tokiga vi är ändå. Hon hamnar inte heller i några givande slutsatser i sitt resonemang kring väst versus öst: uppfattningen att vi från väst i smyg beundrar deras fanatism och är avundsjuka på deras övertygelse har hon kalkerat direkt från Baudrillard, till exempel.

Nu skulle jag kanske kunna läsa det här utan att bli gnällig, om det inte vore för att Andersson skriver så vårdslöst – exempelvis är hon snål med kommatecknet. Problemet med Vladimirs svenska löser hon med att han möter ängeln Gustav som på ett ögonblick ger honom den svenska grammatiken, och han uttalar sig alltid begripligt och redigt (till ett av hans särdrag hör att han reagerar när infinitivmärket utelämnas).

Anderssons kritik är sällan vass, utan mer åt det svepande hållet. Ett större problem är kanske att människorna blir så schematiska: de reduceras till enbart sina funktioner, varför det är lite slarvigt att den goda kvinnan som Vladimir möter inte heter Winnie, och inte Sofia heller, utan Kristina. Dialogen – och det här är en roman som nästan enbart består av dialog – är också den formaliserad, och blir aldrig trovärdig. Men det är kanske inte meningen: hon har skrivit en slags saga, och som sådan fungerar den möjlig. Men det är en saga utan fantasi, utan riktig udd. Och epilogens imitation av Beckett är förstås inget annat än pekoral, något hon borde skämmas för.

Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann skrev poesi, noveller och operalibretton under en kort intensiv karriär – hon dog 47 år gammal 1973 – och i år har hennes enda fullbordade roman Malina äntligen kommit ut på svenska, utgiven av Salamonski förlag, med ett läckert omslag av Stefania Malmsten och översättning av Linda Östergaard (hon har bland annat översatt Anja Utler tidigare), som också har skrivit ett efterord. Förra året utkom på tyska brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan, boken Herzzeit, och man får hoppas att den boken ska få en kortare inkubationstid än 38 år.

För Malina utkom på tyska 1971, som första installationen eller en slags ouvertyr i en planerad romancykel med titeln Todesarten, alltså böcker om konsten att dö: det är också döden som är temat i Bachmanns av allt att döma självbiografiska roman om författaren – bokens jag – som lever tillsammans med en mystisk man, titelfiguren Malina, och tvärs över gatan bor älskaren Ivan. Boken behandlar olika sätt att dö, men återvänder alltid till samma tanke, att mordet är den enda döden, att döden alltid är en våldshandling.

Östergaard visar i efterordet att namnet Malina kan syfta på ”hallon” på slaviska språk, men också det hebreiska ordet för ”härbärge” eller ”hotell”, och att det användes av ryska kriminella som ett ord för fristad: för romanens jag blir också Malina en trygg plats i en osäker tillvaro, där hon håller på att ätas upp av obehagliga minnen. Han blir hennes terapeut, som lockar fram dessa minnen av övergrepp, av skam, av allt djävulskap som lägger sig i vägen och hindrar en människa från att växa. Våldet har slagit hennes minnen i bitar, och Malinas uppgift blir främst att lappa ihop dem. Men romanen handlar så om både vikten och vådan av att släppa lös sina minnen, om vad som händer när man driver ut demonen ur sitt liv, för att frigöra sin historia: en historia som löper parallellt med landets historia, som också den bär på demoner och våld och förövare.

Malina är en kryptisk text: i första och sista hand är Bachmann poet, ett öde hon delar med många andra romanförfattare – Faulkner, Hawthorne, Woolf, för att inte tala om hennes landsmän Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek (det var för övrigt Jelinek som skrev manuset till filmatiseringen av Malina från 1991, då Isabelle Huppert spelade kvinnan). Liksom Jelinek skriver Bachmann med ett myller av metoder, i en kollageartad stil, där hon också parodierar reklamspråk, och låter orden få huggtänder.

Det är en kärleksroman om språket, till språket. Men det handlar också eller mest om vad det kostar att leva i denna värld. Och det är inte lättläst, eller någon smidigt följsamt behandlad prosa Bachmann följer: snarare krånglar hon till, trixar, låter språket sparka bakut, i en egenartad vild rytm, så att du som läsare får gnugga dig i ögonen ordentligt för att ens tyda skeendet. Intrigen växer fram, och länge undrar du vem Malina är, denna huvudperson som är i stort sett frånvarande från första halvan av boken.

Berättarjaget är bara en halv människa, med tvångstankarna ständigt inom räckhåll. Hon är författare, blir intervjuad eller snarare förhörd, skriver olika texter, där hon en gång anspelar på Celans dikt ”Die Todesfuge”, då hon återkommande skriver om en kvinnas gyllene hår, en uppenbar allusion till Celans desperata refräng ”dein goldenes Haar Margarete”. Hon behöver Malina: en dubbelgångare, en man utan (egna) egenskaper, en neutral hjälpare. Hon är mer beroende av honom än av Ivan, som förblir anonym.

Så det är en oerhört berikande roman, lika förunderligt vacker som den är förunderligt krävande och svår.

Sten

Gå in i en sten

Det skulle bli min metod.

Låt någon annan bli en svan

Eller gnissla med en tigertand.

Jag är lycklig över att vara en sten.

Från utsidan är stenen en gåta:

Ingen kan lösa den.

Men inuti måste det vara kyligt och tyst

Även om en ko kliver på den med sin fulla vikt,

Även om en unge kastar den i en flod;

Stenen sjunker, långsamt, oberörd

Till flodens botten

Där fiskarna kommer för att knacka på den

Och lyssna.

Jag har sett gnistor flyga ut

När två stenar gnids mot varandra,

Så kanske är det inte mörkt därinne ändå;

Kanske en måne lyser

Från någonstans, liksom bortom en kulle –

Bara precis så mycket ljus att man kan se

Den besynnerliga skriften, stjärnkartorna

På väggens insida.

Charles Simic.

Från What the Grass Says, 1967. Övers. B.K. 28/12 2009.

I efterordet till ellerströms utgåva av dikter av den amerikanske poeten Charles Simic, Skola för mörka tankar, skriver översättaren Lasse Söderberg om Simics uppmuntrande svartsyn. Ja – att det är befriande och upplyftande med någon som skrattar åt eländet, så där som E.M. Cioran, kanske – men jag skrattar inte med Simic, tycker inte att det är så värst svartsynt, faktiskt, om än drastiskt eller dråpligt, och en gnutta bittert.

Dikterna är hämtade från åren 1971 till 2005, och jag har inte mycket att säga om urvalet (men Simic debuterade 1967), även om jag har läst bättre dikter av Simic på nätet eller i någon antologi för länge sedan i Umeå, och har inga viktigare anmärkningar mot översättningen, förutom att det känns totalt onödigt att ersätta originalens semikolon med kommatecken, då det för en poet är så fruktansvärt viktigt med rytmen, vilket också Sara Kirsch har påpekat: ”Hela den grafiska utformningen och interpunktionen är en tidtabell för diktens tempo”.

Simic är född i Serbien, emigrerade till Chicago när han var 16, och hans dikter är ofta små anspråkslösa betraktelser om hur samhörigheten mellan människor utspelar sig mellan både tid och rum, om det som förenar oss, och hans egentligen sympatiska uppfattning känns igen från en svensk poet som också debuterade i kölvattnet efter beat-rörelsen, Bruno K. Öijer: men framför allt gör de två något vettigt av detta arv, går vidare. Här finns också en egen variant av surrealismen, ett bildspråk som är på väg att bli överlastat. Det finns här också ett sätt att skriva om figurer som påminner om Dylans 60-talstexter.

Även om svartsyntheten i stort sett saknas blir dikterna från 90-talet och framåt lite dystrare, lite mer uppgivna, där sorgen djupnar. Han konfronterar och hanterar dödsångesten, i sin berättande och mycket typiskt amerikanska poesi. Om man förenklar finns bara två spår där: dels Whitmans breda, extroverta allomfattande och dels Dickinsons smala, introverta exklusiva – men båda är exakt lika megalomaniska, och läser man dem noggrannare finns det mer gemensamma drag än särskiljande. Simic kan nog sägas skriva en slags syntes: nog finns det åtskilligt av whitmansk ödmjukhet, där han i olika dikter också tilltalar sig själv, men han skriver fram dickinsonska demoner i dikten ”Emilys tema”.

Den som betvivlar poetens visionära förmåga kan också läsa dikten ”Marschmusik” från 1990, som elva år innan händelsen förutsäger 9/11: ”Mäktiga torn rasade. […] På den Eviga Lyckans torg / sprang en kvinna förbi skrikande / med en blodig skjorta tryckt mot bröstet”. Å andra sidan skrev Eric Fylkeson redan 1972 – elfte september! – en dikt med den kryptiska titeln ”Minne”: ”jag och skriken var ensamma i fönstret. / Såg två plan lyfta. / Nån ringde genom askan.”

Att det kommer en översättning av Simic är förstås en välkommen gärning, och givetvis är det ellerströms lilla förlag som ansvarar för bedriften: aldrig kommer de stora förlagen att behöva ställas till svars för sin underlåtelse att översätta annat än det som kan krängas i enorma upplagor.

Sincerity may be humble, but she cannot be servile.

Lord Byron, brev till Stendhal, 1823.

”Vem som helst kan se att verkligheten är helt annorlunda.”

Du vill ha en författare som du kan lita på: en författare som tar dig i handen, leder dig in i sin värld, och du vet att det här kommer att ordna sig, det här kommer att bli bra – oavsett hur osäker marken ser ut att vara och framför allt hur osäker den känns för dig. Ibland heter en sådan författare Åsa Nelvin, och ibland har hon begått självmord vid trettio års ålder, men det bryr du dig inte om, för du litar på hennes röst.

Några dikter av Nelvin fanns att läsa i ett nummer av Lyrikvännen häromåret, och nu har lilla förlaget Lejd gett ut hennes debutroman från 1975, Tillflyktens hus. Den består av fyra delar, där vi efter en någorlunda regelrätt biografi över huvudpersonen ”N” ser en tillvaro som allt mer går in i ett psykosliknande tillstånd, och det inte ens är klart vad som följer, om det är så att vi bevittnar N:s sjukdom, eller kanske tillvaron efter döden, med mardrömmar och hallucinationer som avlöser varandra, och verkligheten sätts ur spel.

N avundas stenen, för stenen ska inte dö. Priset är att den inte heller får leva. Men att avstå från att leva är inte alltid en tillräcklig försäkring mot död(en) … Vid elva års ålder dör mamman, och hon fostras av ovilliga släktingar, och finner inte heller någon hjälp i religionen (förskjuten av släktingarna, förskjuten av gud). Hon är människan reducerad till bokstav: ”Hon, eller N, bara N – hade varit människan utan övertygelse”, kommenteras sakligt efter att hon (eller N, bara N) skrivit sin trettionde och sista dagboksanteckning.

Till boken hör ett förord av Nelvin-experten Maria Öhman. Hon visar eftertryckligt och övertygande hur Tillflyktens hus var ett skärande missljud i den svenska 70-talsprosan: däremot är jag lite tveksam till hennes vilja att dra paralleller till Kafka, med som främsta argument bokstavslikheten hos protagonisten (”K som i Kafka, N som i Nelvin), för när jag läser Nelvins roman verkar hon vara ute i helt andra ärenden. Och nog är det en lite väl tung nyckel(knippa) att sätta i läsarens hand, att så där frankt överräcka Kafka som tolkningsmodell. Mottot till boken är sista strofen ur Lewis Carrolls dikt ”The Walrus and the Carpenter”, från Through the Looking Glass, och det känns som en mer passande liknelse: för det är in i ett Under- eller Spegelland som N går.

Vad Nelvin gör är att hon tar dig med (tillbaka) till barndomens farhågor, i den första delens biografi, som är så övertygande skriven. Där sluter sig N allt mer i sig själv, och i stark kontrast till hennes närgångna skildring av Helvetet blir kommentatorsröstens neutrala tonfall lika otäck: någon som registrerar, någon som inte ingriper.

N är en trasig människa – men den som läser måste vara hel. Hon känner bara hat mot allt vuxet, som utgör precis allt det hon inte vill vara eller identifiera sig med. Hon är kallhamrad och genomskådande: en cynisk outsider av ett slag som annars brukar vara förbehållet en manlig position. Men det finns inget heroiskt eller romantiserande över N:s utanförskap, inget att idealisera eller hylla, utan det är bara grovt och pardonlöst.

Tvångstankarna och neuroserna dansar okontrollerbart inom henne. Och Nelvin skriver rått och skitigt, med brutal brist på sentimentalitet eller någon slags barmhärtighet eller finkänslighet; det finns inget som lindrar eller dämpar ångesten, utan hon skriver totalt skyddslöst, och chockerar med en fullkomlig uppriktighet. Som läsare deltar du i och delar hennes äckel, helt distanslöst: du går in hennes upplevelse.

”Jag blottade tänderna i ett grin mot spegeln, på försök, det var ett leende som såg ut att ha skapats av skalpeller.”

Jag står bredvid med min onda blick.

Franz Kafka, 6 aug. 1914.

Ser det här ut som någon som sjunger jullåtar - - -

(nej)

på rasten utanför kyrkan nära vattnet

en smittad hand leder mig rakt ut ur barndomen

där jag gick sniffade på marken

upp bortom klippan stenen mossen gråten

inte nudda marken den rena marken som får fäste

doppade giftet i tidsådern

en osynlig man förstörde mig totalt

en man med ett skägg med prickig hand

mina vingliga vita klena ben

sönderskrapade knän kallt kallt förbjudet

den iskalla handen på min rygg

ned mot en botten utan botten

en konstig avgrund

att grunden har tagit ett slut att blända

mindre ofta är det frid än

i tid att tystna(den)

en knuten näve i min mun ingenting

hammaren och spiken i fickan

en å separerar två platser

Men mycket hellre en bok utan rygg än en utan ryggrad, och visst är det här en modig bok, skriven av den då nittonåriga författaren: jag läste den i David James Karashimas engelska översättning 2005, och har inget att anmärka mot Helen Enoksson, som nu har översatt den från japanskan. Det sägs ofta att svenskar är nyfikna på den japanska kulturen: ja, men då ska den helst först filtreras och anpassas till rådande västerländska normer, för den får inte gärna vara för japansk, har jag en känsla av – därför är det mest den menlösaste av mangan och de mest igenkännbara cross over-trenderna som fått genomslag (gothic lolita, som ser ut som Gwen Stefani in Wonderland).

Vad ska man göra när man är ung och uttråkad? Hämnas på livet, kanske, som har orsakat allt det tråkiga. Lui är en nitttonårig f.d. Barbie Girl som träffar punkaren Ama, som har kluven tunga, och senare tatueraren Shiba, som ger henne en draktatuering på ryggen (liksom Thomas Harris tidigare i The Red Dragon och Stieg Larsson senare med sin debutroman som på engelska heter The Girl with the Dragon Tattoo): fast egentligen får hon både en drake och en kirin, det mytologiska japanska djuret (dock inte enhörning, som översättaren felaktigt förklarar i en fotnot: lika missvisande är det svenska omslaget, för det är inte över bröstet tatueringen sitter). Vad som följer är en exposé över sex, sadism, smärta, där Lui snabbt blir alkis och skriksmal.

Lui vill att livet ska kännas, och då blir man villig att utsätta sig för allehanda risktaganden och faror. Hon söker frivilligt upp smärtan, umgås med den, gör den till sin vän, i ett lättigenkännligt mönster, som må se ut som en drake, men mest liknar en begynnande våldsspiral. Ja, så går det när man fraterniserar med farliga män(niskor), kan tyckas. Lui börjar avskärma sig, går rätt in i misantropins lockande marker, isolerar sig från allt mänskligt: ”om solens strålar hade nått varenda vrå på jorden, skulle jag nog ändå hitta ett sätt att göra mig själv till skugga”. Det må låta som vilken emo-litania som helst, men det finns mer av substans i Luis lamentationer, även om hon raljerar lite väl ofta om den egna döden.

Det är en otäck historia Kanehara har att berätta, och hon gör det alltså med öppna ögon, och det är övertygande, och vederhäftigt. Modernistas idé att få boken att se ihopsydd ut är också lyckad, som om den får illustrera stygn i en människokropp: därför är den också (ännu) snyggare än den utgåva av Chuck Palahniuks Fight Club, som de gav ut häromåret, med medföljande bandage.

Om du har saknat poesi för Den Vanliga Människan, då är förmodligen Göran Greiders dikter något för dig. Annars är väl poet knappast det första som jag tänker på, när Greiders namn nämns – och det är ett namn som ofta nämns, känns det som – utan här har vi en av landets mest flitiga proffstyckare, som har skrivit böcker om disparata ämnen som mode och musik, och har uttalat sig om allt möjligt, ibland till och med politik, och rentav litteratur.

Ja, och om du går igång på politisk poesi, då har du så klart redan inrättat en sektion i din bokhylla med Greider-böcker. Hans senaste heter Katterna kommer in från mörkret, och utan att jag egentligen vet varför har jag läst (också) den. Till sitt omfång är den ungefär lika tjock som femtio års samlade produktion från en annan svensk poet med dubbeltecknad signatur, Tranströmer, men medan T.T. lyckas koncentrera femtio års produktion i ett band av nästan oantastliga produkter, ger G.G.s senaste alster ofta intryck av att vara hastverk, ofärdiga, ofullgångna, slarvigt skrivna.

Allt ska med, tycks Greider mena, och här syns inga spår av redigering, urskiljning. Det mest provocerande med hans diktning är att han är så djävla positiv: inte ens när han är arg tillåts indignationen att ge någon karaktär åt dikterna, utan de tuffar på i sitt sävliga tempo. Här finns sektioner med dikter om religion, om natur och ogräs, om barndomen: Greider lever kanske inte i den bästa av världar, men nog odlar han sin trädgård. Det är en brokig och bångstyrig samling, med låg lägstanivå: tänk dig beat-dikterna, och så tänker du hur erbarmligt tråkiga de är, så har du en uppfattning om vad det här är.

Det är det lilla livet, du vet. Livet vid köksbordet … Det är dikter som gör sitt bästa för att uttråka mig, och ofta lyckas de. Men det jag inte gillar mest är hur jag hela tiden känner hans grepp om min nacke, hur han tvingar mig att vrida blicken åt just det håll han själv avser, mot Den Enda Tolkningen. Därför är hans dikter fulla av underförstådda arrangemang, uppgjorda överenskommelser, där allt är på förhand givet: du kan bara tycka på ett sätt, där Greider säger ”A”, och du som läsare ska fan säga ”B”, för annars …!

Så, om det då är du som är Den Vanliga Människan, då vill jag fråga dig, varför det bara ska finnas en sorts poesi: Greider pläderar ivrigt för begriplighetspoesi, för dikter som kan läsas av alla – men lika starkt uttalar han sig mot en poesi som inte är lika demokratisk och all-inkluderande; för mig blir det bara fascism av en sådan hållning, och en statisk, tråkig poesi. Det är ställt bortom allt tvivel att Greider ibland skriver fina dikter – några av kattdikterna är högklassiga – men oftast blir han bara banal, sentimental, inställsam, och genant populistisk: alltså en avart av poesin.

Medan jag tyckte mycket om Eva Kristina Olssons förra bok, Den hängde advokaten, blir jag helt likgiltig inför den nya diktsamlingen, Hästfångare. Jag fattar ingenting … Men Johan Melbis omslag är snyggt: orden i författarnamnet och titeln bildar en snillrik hästsko.

Det är som att det inte finns mycket att tolka här: inte ens mycket att beskriva. Givetvis handlar det om hästar, givetvis är det några människor som vistas omkring dessa hästar: människorna heter Sten, Lina, Love, och Avla. Det är en tidlös värld, där hästskötsel växlas mellan antydningar om våld. Ejdrar förekommer också. Och dialoger, stillastående dialoger.

Tillbaka till brottet, tillbaka till våldet. Likaså finns ordet ’häng’, som i hennes två föregående diktsamlingar Jag bryter hänget, Den hängde advokaten, och nu alltså Hästfångare: vad man nu ska göra med den vetskapen.

Det som känns igen från tidigare böcker av Olsson är hur hon repeterar, tar om, låter ord återkomma, i en suggestiv väv av omtagna ord. Men det är också allt, den här gången. Jag känner mig bara osäker, det finns varken något att tycka om eller något att tycka om. Finns det mer att säga? Nej.

Helene Knoop, Melankoli (2003)

Årets ord 2009 torde bli ’figurationer’, med tanke på den infekterade debatten som följde Edviks konsthalls utställning i somras med norsk samtidskonst, som legerar romantik och realism. Johan Lundbergs och Christopher Rådlunds bok, Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri, bläddrade jag i på höstens bokmässa i Göteborg, i Axess-montern, tills två damer satte sig i intill mig och spillde ut sitt kaffe över hela den dyra soffan, och jag sjappade lite diskret, trots att ingen skuld låg hos mig.

Envetet driver Lundberg och Rådlund tesen att det i Norge finns en utpräglad skola från cirka 60-talet och framåt som med den tabubelagda figurativa konsten som rättesnöre arbetar i polemik mot modernismen, och det må vara sant, men det blir en problematisk argumentation, där man ibland får intrycket att de slösar lite väl mycket krut på sin argumentering. Medan motståndarna – och de är i majoritet – fortsätter ha svårt att enas i hur man ska uppfatta dessa konstnärer: är de enbart tekniskt skickliga, eller enbart klåpare, med makt att dupera nostalgiska åskådare, som tröttnat på installationshysterin? Blir inte all imiterande konst pastisch, liksom?

Men det är en förenkling att bortse från att åtskilligt av den kanoniserade 1900-talskonsten är avbildande, och många av de här norska konstnärerna arbetar i dialog med exempelvis Edward Hopper och Andrew Wyeth, för att inte tala om Vilhelm Hammershøi. I vilket fall är en av bokens bärande tankar att dessa konstnärer vänder sig till epoker som föregår modernismen, att de målar som om modernismen aldrig inträffat: i teorin är det förstås suggestivt att föreställa sig, men även den som förnekar något – typ en ateist – visar med sitt ställningstagande att han förhåller sig till det han försöker förtränga, och det kan påminna om skämtet om han som hela tiden försökte komma ihåg vad det var han skulle glömma.

Ytligt sett är det här en konst som inte går framåt, som bara bejakar något som redan är utspelat, men jag tycker ändå att jag hittar mycket som jag gillar här. Å andra sidan, det kan vara så enkelt att min smak råkar sammanfalla med deras. Att framhärda att dessa konstnärer generellt inte behärskar tekniken – som faktiskt har framförts – är rent nonsens, för det är givet att hantverket är dugligt.

Ett av bokens problem – för övrigt något som också vidlådde den närliggande poetik som Håkan Sandell författade tillsammans med Clemens Altgård, om retrogardismen i litteraturen – är att om man redan på förhand skaffar sig ett facit blir konstupplevelsen lätt förutsägbar. Därför är alla ideologier begränsande, och hämmande, liksom alla regelverk; givetvis finns det (om än oskrivna) manifest också för figurationskonsten, och sådana ska man passa sig för, för om de ska fungera måste de göras så töjbara att de hellre skulle förpassas till soptippen.

För hur vet jag om det jag ser är bra, eller om jag bara har lärt mig att det är bra? Enligt Lacan ser vi bara det vi inte vill se, och ofta tycker jag att det stämmer, att jag går ut från en utställning eller ett museum med en helt annan uppfattning än jag gick in, att jag då har sett något som jag inte förväntade mig, att jag har tvingats byta uppfattning. Om konst är bra eller dålig är omöjligt att veta på förhand: en beskrivning av exempelvis Norman Rockwells målningar skulle ge intryck att det är frågan om hötorgskonst, sentimentalt och undermåligt – men då jag ser dem känner jag bara konstnärens intentioner, hans ärliga uppsåt och hur värmen strömmar in i hans tablåer, hur det goda besegrar det dåliga.

Att det dock går att förnya även inom ramarna för en sträng och etablerad form finns det många exempel på, och givetvis tycker jag att Odd Nerdrum är en betydande konstnär, hur mycket han än laborerar med kitschbegreppet. Han är centrum för rörelsen, men även om några av hans elever målar under lite väl stort inflytande, finns här också flera som gör något helt eget. Många verkar i en konst utan didaktiska eller programmatiska anspråk, och det kan också tyckas att det finns en väsentlig spännvidd mellan Ida Lorentzens interiörer, Frank Brunners Millais-liknande natur, och svensken Johan Patricnys nästan otäckt realistiska blickfång.

Det är långt ifrån frågan om en utpräglad stil, utan snarare om stilar, där du utan ansträngning lätt kan hitta såväl lätt lekfullhet som tungt allvar, svårmodig ångest som porlande skratt, andaktsfull kontemplation som extas, stillhet som rörlighet – bilder som förenar det drömskt svävande med det statiska, där det inte ser ut att hända något. Är det romantiskt? Ja, alltid. Är det realistiskt? Ja, alltid. Framför allt: det är fantasifullt utfört, det är fantasin infångad.

Kanske vi har gått så långt i fotograferingens reducering av det realistiska – med retuscheringen och fotoshoppandet av exempelvis fotomodellers hud – att konstnärerna måste reagera med en mer exakt eller verklighetstrogen avbildning? Då blev det inte kameran som tog död på bildkonsten, vilket profeterna trodde under 1800-talets senare hälft, utan att den vitaliserade den, och att ett exempel på en reaktion kan synas hos de norska figurationsmålarna. Tänk också på hur paparazzifotografernas marknad har ökat de senaste tio åren, i takt med att filmbolagens foton blivit allt mer tillrättalagda: helt enkelt har det skapats en estetisk avgrund mellan den offentliga stjärnan och den privata skådespelaren, och jag hävdar att till viss del har de sig själva att skylla, de som förföljs av paparazzi, att de har varit med om att bygga upp den här ouppnåeliga bilden av sin persona, som befinner sig så långt från vardagsbilden.

När Nerdrum menar att kitsch ska utläsas som skönhet gör han förstås en etymologisk revidering som är svårsmält, när ordet egentligen måste utläsas som en antites till skönhet, som det vulgära – som klichén: och ja, det kan förefalla giltigt att både Nerdrum och flera av hans adepter uppvaktar klichén då, men det är inte heller (helt) sant. Den estniske kompositören Arvo Pärt citeras i Lundbergs och Rådlunds bok, och hans enkla fråga lyder: ”Är detta sant eller falskt?” Det är en tillräcklig formel för att bedöma konst. Då säger jag att majoriteten av verken i den här boken är sanna.

Steinar Jakobsen, Sofie (2008)

I en Svd-intervju nyligen talade Lotta Lotass om varför man läser om böcker: ”En del böcker är som vänner man längtar efter att möta igen”. Nu vet jag inte om jag direkt har längtat efter Mare Kandres värld, så som den presenterades i Hetta och vitt, med underrubriken ”Berättelser”, men jag har åtta år senare bara en vag uppfattning om dess innehåll. Alltså åtgärdar jag det nu, läser om boken, och upptäcker att den innehåller tretton berättelser, där ungefär hälften skildrar krigsliknande tillstånd (det mindes jag skarpt), och en handfull skildrar barn eller relationen mellan föräldrar och barn, eller uteblivna eller kommande barn (några av dem hade jag totalt glömt).

Det som är Mare Kandres stil, det som tillhör hennes omisskännliga sätt att skriva, finns det fina exempel på här, hur hon låter sitt truliga tonfall behärska texten. Redan i den första berättelsen låter hon ett självporträtt möta en monologiskt talande man, självupptagen och allt mer hotfull och farlig, och hon låter hans förakt spilla över i självförakt riktat mot henne: ”en till som går omkring helt uppslukad av sig själv, överlägsen, högfärdig, iskall, med näsan i vädret, vettskrämd inuti!” Det blir en berättelse om både manlig härskarteknik och kvinnlig späkelse och martyrskap, lockelsen i att ge efter för självhatet.

Och rädslan tillåts dominera helt, blir det ämne som härskar över texten. Här manifesteras rädslan, tas kroppslig gestalt, och det är ett genomgående tema i berättelserna, hur en känsla ges liv, personifieras.

Kandre skriver hårt och kallt. Hon är bra på uppräkningar, bra på att med orden skapa en atmosfär. Hon erövrar ordförrådet, använder det sparsmakat, och lyckas med enkla medel skapa stora uttryck. Uppriktigheten talar fritt när hon skriver: hon återger rösten hos en kränkt människa, trogen sin bitterhet. Hur är hon kränkt? Kränkt av livet mer än döden, även om texterna kretsar kring döden – här handlar det mer om livsångest än dödsångest. Med stor inlevelse skriver hon om utsatta, förföljda människor, som aldrig tillåts andas ut, som styrs av att utgöra bytet för andras jaktbehov, som hon som förföljdes av mannen(s begär) i första texten.

Rösten är också närgången, där inget ställer sig i vägen mellan den och läsaren. Det finns inget som stör. Det är troligen så att när jag läste boken första gången var mina barn fortfarande tillräckligt små för att jag skulle bli tillräckligt illa berörd av och rädd för modern som hatar sitt eget barn i en av de starkare berättelserna, hon som i en lång monolog ger utlopp för den förbjudna men inte helt ovanliga längtan efter att barnet inte ska vara så mycket barn, där föräldraskapet bara blir en kamp, en strid.

Det är en egen form av realism som Kandre jobbar med. Verkligheten blir en mytisk plats, där ovissheten visserligen styr, men utgången är given. I stället för noveller kallar hon texterna berättelser, men kunde lika gärna ha valt begreppet sagor. Denna tanke förstärks bland annat av att en av texterna handlar om en lärare som drömmer om en kung, och bryter sig in i slottet och ställs öga mot öga mot den hon fantiserar om: ingen av samlingens bättre texter.

Däremot är, utöver berättelsen om modern och det motspänstiga barnet, den avslutande texten om en död flicka i skogen klart starkare: en av männen berörs starkt av att hitta liket, och här sker en förvandling i honom – eller en antydan till förvandling – och utan att Kandre frestas av de enkla lösningarna åstadkommer hon en dunkelskön avslutning till en lite ojämn samling.

”Jag skriver med slutna ögon, jag skriver med öppna ögon: för att muren ska falla samman, för att muren åter ska bli flod.”

Slumpen – eller något – är ibland bra på att reparera tidigare försummelser. Tidigare har den argentinska poeten Alejandra Pizarnik fört en undanskymd tillvaro i svensk litteratur, men i år har två böcker med tolkningar utkommit: dels Alastor Press samlingsutgåva Fragment för att bemästra döden, och nu ellerströms lite mindre, som har fått namnet Spegelns vägar. Det är Magnus William-Olsson som har översatt, med säker hand, och även skrivit ett fint efterord.

Liksom Clarice Lispector föddes Pizarnik i Ukraina, men flyttade tidigt till Sydamerika (Argentina i Pizarniks fall). Liksom Lispector är Pizarnik en genomgående spännande författare, som det är orättvist att referera eller försöka förklara eller introducera: hon förtjänar att läsas, och att läsas i egen rätt, helt utan några jämförelser. (På grund av sitt självmord vid trettiosex års ålder – ej trettiofem, som förlaget skriver – jämförs hon gärna med Sylvia Plath, men jag vidhåller att hon läses bäst utan sådana jämförelser.)

Men det destruktiva kan inte bortförklaras heller. Här frågar sig Magnus William-Olsson halvt retoriskt: ”Gav hon sitt liv för litteraturen eller var det kanske tvärtom litteraturen som dödade henne?” Nja, utan litteraturen hade hon troligen inte levt alls – om man med liv menar det kursiva, det emfatiska livet, det som levs på riktigt. Litteraturen tar liv: ja, men den ger också liv – annars skulle den inte vara så begärlig.

I Pizarniks dikter är det alltid natt, som om hon ville förneka P.O. Enquists påstående att den enda poesin skrivs mellan sju och elva på förmiddagen, efter åtta timmars hälsosam sömn. Hellre hälsosam poesi skriven ”i hjärtats natt / i mitten av den svarta idén”, verkar Pizarnik mena. Å andra sidan är döden alltid närvarande här, i kommunikation med förtvivlan. Liksom i den ryska folktron, liksom hos Ekelöf, är döden en kvinna, här har hon en röd klänning på sig.

Det är vackert, utsökt, men hopplöst, som i den lilla diktskissen ”GLÖMSKAN”:

på nattens andra strand

är kärleken möjlig

- ta mig med -

ta mig med bland de ljuva substanser

som varje dag dör i ditt minne

Pizarnik är till viss del beroende av surrealismens bildspråk, men hon lyckas oftast bemästra frestelsen att gå vilse i överlastat bildspråk med de långsöktaste liknelserna. Det är också romantiskt: förgäves, allt är för sent, allt har hänt redan. Det mest allmängiltiga blir det mest privata, och Pizarniks dikter är privata, ofta till sin karaktär mer av dagboksanteckningar än av poesi: en skrivarskollärare skulle rekommendera henne att göra dikterna mer allmängiltiga, hävda att hon inte når utanför sin egen sfär – men jag tror att dikterna skulle försvagas av det, att de kanske skulle nå fler människor, men förlora i kraft. Den som har skådat rätt in i det fasansfulla är sällan villig att kompromissa, vill sällan göra avkall på sin vision.

Jag vet inte om det här är något för dig. Jag tyckte mycket om Fragment för att bemästra döden, och givetvis är Spegelns vägar, trots att det är en så liten bok, likaså en fin början till din bekantskap med Alejandra Pizarnik: men bara om du själv vill det.

"Mordet på Andreas Baader", Odd Nerdrum (1977-78). Större bild här.

Isabelle Adjani och Klaus Kinski i Herzogs Nosferatu (1979).

BTJ förlag ger ut drösvis av böcker, bland dem guider till olika genrer, och nu har Nils Ahnland gett ut boken Odöd, blek och hungrig – vampyren i bok och film, och det är just en fin introduktion till den livaktiga vampyrgenren. Bäst lyckas han när han ger en bakgrund till vampyren, både etymologiskt, historiskt, samt fiktivt. Däremot är större delen av boken en genomgång av titlar – förslag till läsning, och då blir det pliktskyldiga genomgångar, och många titlar blir det …

Han beklagar sig inledningsvis att det inte blir någon analys, men det smyger han förstås in ändå, lite här och där. Ahnland har läst in sig i ämnet, och givetvis finns det åtskilligt att tolka angående vampyrer: enligt mig är det därför de finns kvar, som de så att säga har bitit sig fast hos läsaren – att de i så hög grad inbjuder till tolkning. Det var nog Voltaire som var den förste som såg vampyrerna metaforiskt.

Ursprungligen från det serbiska 1700-talsordet ’vampir’ har det spridits över den civiliserade jorden – i kamp mot civilisationen, dessutom – vampyrtemat, som under senare delen av 00-talet fått en uppsving, tack vare eller på grund av Twilight-böckerna. Men det är så klart inte hela förklaringen: dels har vampyren aldrig varit ute, och dels är Twilight-böckerna knappt kvalificerade som riktiga vampyrböcker. Men vampyrer i folktron har funnits nästan överallt i världen, märkligt nog med undantag för Sverige …

Ahnlands bok blir ett gediget uppslagsverk, kanske i mastigaste laget för den som sträckläser, som jag gör, för även om de fiktiva vampyrerna erbjuder variation i sitt uppträdande, är mönstret ofta detsamma. Men det är en mångskiftande genre. Och skräcken är ofta underordnad: det finns andra underordningar av skräckgenren som är mer skrämmande. Den som läser kan nog svårligen förbli opåverkad av hans entusiastiska tips, som när han skriver fint om Ray Bradburys mästerliga lilla novell ”Mannen på övervåningen” (eller ”Mannen en trappa upp” som den heter i Torsten Blomkvists översättning från Oktoberlandet).

Det var John Polidori, som lånade Byrons uppslag till novellen ”The Vampyre”, som introducerade snyggvampyren – tidigare var den bara en fuling. Höjdpunkten kom med J Sheridan Le Fanus utsökta långnovell ”Carmilla”, som väl är lika underskattad som Dracula är överskattad: tyvärr nämer Ahnland inte att hela idén är lånad från Coleridges dikt ”Christabel”. Ett längre parti om Dracula motiveras av dess enorma inflytande, vilket är rimligt: Ahnland visar på flera ställen exakt vad som tillhör de negativa aspekterna av Bram Stokers roman. Han gör också en fin genomgång av filmatiseringen av Låt den rätte komma in, och kommenterar med likadan precision vad som är filmens tillgångar och brister.

Ahnland skriver vårdat och behärskat, men tänker lite för mycket på läsaren. Han gillar litotesen lite väl mycket, och har också en förkärlek för anglicismer, som ”hidös”. Ofta påminner han om en föreläsare, som tryfferar sin lärdom med lite torr akademisk humor, och i det här ämnet finns det åtskilligt att göra sig lustig över. Den här läsarservicen består av lite onödiga populistiska varningar, som när han tycker att en viss film är överkurs, eller att Ann Radcliffe skriver ”lite fånigt” (dessutom en felaktighet: hon skriver sublimt, underbart). Det ger också hela framställningen en käck ton. Innehållsreferaten kanske kunde ha kortats ned en aning, för det är intressantare att ta del av Ahnlands egen uppfattning, även när jag inte riktigt håller med, som när han är starkt kritisk mot Jesse Francos Hammer Film-Dracula från 1970, en av de bättre och originaltrogna versionerna, faktiskt..

Vad jag önskar är att vampyren återfick något av sin status som farlig outsider, någon som det är synd om: tänk bara på Murnaus och Herzogs Nosferatu, och Stephenie Meyers åstadkommer något åt det hållet med sin vampyr Edward Cullen. Men barnprogram och reklam har förvandlat vampyren till en driftkucku, en harmlös oskadliggjord liten rackare. Om de får hållas tillräckligt länge kommer den att bli lika ond och mordlysten som den en gång var.

Ser det här ut som en besvikelse - - -

The boy with the thorn in his side
behind the hatred there lies
a plundering desire for love
how can they see the Love in our eyes
and still they don't believe us
and after all this time
they don't want to believe us
and if they don't believe us now
will they ever believe us?
and when you want to Live
how do you start?
where do you go?
who do you need to know?

I den svenska romantiken erhåller Adolph Törneros en särställning som skicklig prosaförfattare, med sina berömda brev: ett urval av dessa har nu Svenska Akademien i samarbete med Atlantis gett ut under titeln Resebrev, valda av Pär Wästberg, samt med kommentarer av Jonas Ellerström. Och jag kastar mig över den lilla boken, svältfödd på goda utgåvor av böcker från den här epoken (utgivningen – bristen på utgivning – är skandalös, med tanke på svårigheten att hitta lättillgängliga utgåvor av Stagnelius och Tegnér, författare som vilket annat europeiskt land skulle vara stolta över och vårda som klenoder: här nöjer vi oss med en drös böcker om dem, när de i kraft av poeter blir allt mindre lästa).

Törneros befinner sig på resande fot, och skriver långa brev, framför allt till Melcher Falkenberg, militär och nära vän, men även kändisen Nicander tillhörde de lyckliga som fick dessa mirakulösa gåvor från den lycklige Törneros penna. Det må vara sant att epitetet ”ödmjuk” går att fästa på en och annan författare, men här är det nog mer giltigt ändå, med Törneros oförmåga att vara skrytsam i sitt sätt att skriva.

Wästberg menar i förordet att Törneros förvisso gillade kvinnor, men han gillade naturen mer, vilket kanske var beklagligt för honom, men desto mer glädjande för oss, som nu får ta del av hans skildringar av denna natur, där inga detaljer passerar obemärkta: ”Naturen, som hela förmiddagen utsvävat i tårar, hade nu lagt bort sin grämelse, visade oss det gladaste ansikte, hon visat någon under loppet av fjorton dagar, och mottog oss brudklädd i sin nya gröna dräkt med tusentals tindrande juveler”. Wästberg kan i sin tur som få karakterisera en människa med några få drag, när han återger det ofullbordade i Törneros livsprojekt: ”Det förlorade var hans hemort och saknaden fodret i hans reskappa.”

Det mest utmärkande för Törneros stil är hur levande det är – fortfarande, och det trots att det svenska språket har åldrats mer markant än exempelvis det engelska: det är med andra ord ett större avstånd mellan hur en svensk skriver 1822 och en engelsman, betydligt större hinder att övervinna, mer som distraherar i ortografi och ordförråd; den som läser de engelska romantikerna upptäcker snart att deras språk innehåller några ålderdomliga inslag, men det intrycket ersätts snart av hur smidigt och lätt det är att läsa dem, hur lite som egentligen har ändrats språkligt, som om det gick att säga att engelskan har genomgått subtila förändringar medan svenskan fått en make over, en komplett förvandling. Tacksamt nog har Ellerström arbetat fram en relativt diger men behövlig förklaringsdel.

Ja, hur skriver han? Det är påhittigt, friskt, roligt, oförutsägbart, och glatt – här vilar inga ledsamheter – här vilar ingenting, för det är rastlöst skrivet, med ett fortsätt-imperativ över hela texten – och man erinrar sig bara hur Törneros trivs med att skriva, hur han liksom skriver (sig) fram (till) sitt goda humör, kanske genom att tänka på sina adressater, sin läsare. Därför går det alltså att läsa dessa brev utan allt för stor anpassning, utan allt för stora svårigheter. Det direkta tilltalet saknar inte heller talspråkliga inslag, som när han ersätter infinitivmärket ’att’ med ett ’och’, som väl bara kan bero på att även han uttalade det som ’å’. Han kan rentav skriva något som liknar embryot till SMS-språk, när han skriver ”3nne” och ”4vånings”, eller låter ordet ”punkten” skrivas som ”.ten”, till exempel.

Själv skrev Törneros ingen poesi – han är ganska sträng i sina omdömen överlag, och det känns som att han skulle ta med sig den strängheten om han fick för sig att skriva poesi, men han gillade förstås Laurence Sterne, något som då och då kan skönjas i hans stil. Han umgås med storheter som Geijer och Atterbom – en mysig nyårsafton med båda skildras fint – där koralmusik spelas på fortepiano. Han översatte Byrons storslaget dystra dikt ”Darkness” (går att läsa i Lyrikvännen, nr 4/09), men förhåller sig ambivalent till Byron, som han uppfattar som för pessimistisk.

När Bernur var ett barn trodde han att Gertrude Stein var en fransk författare: på något sätt hade jag fått för mig att det var så, om det hade att göra med hur hon kopplades dit på olika sätt; nu är det som det är med saker man hör som barn, själv kan jag bara säga att det var en tid då jag trodde på allt, och därför finns många av de där sanningarna kvar i mig, inte (tillräckligt) utplånade av empirins ihärdiga restaurationsarbete. Ergo: Gertrude Stein är en fransk författare, och nu har ellerströms gett ut hennes lilla skrift Paris Frankrike, som väl bara lyckas spä på alla påståenden i den riktningen. Görgen Antonsson har översatt, och Jonas Ellerström har skrivit efterordet.

Vad mitt yngre jag och mitt vuxna dito kan enas om i desto högre grad är att Gertrude Stein är en excentrisk författare. Nu kan det sägas om många, kanske alla författare, men jag tycker – på gott och ont – att Stein skruvar till excentriciteten ett steg till, och också att hon inte gärna vill stoltsera med sin annorlundahet, utan att det för henne faller sig helt naturligt, att hon inte skriver som hon gör för att krångla till, för att briljera med sin kufiskhet.

Det är ett helt oortodoxt skrivande, som i Steins fall ger henne den yppersta friheten. Men vådan av hennes spartanska kommatering kan exemplifieras med den här lite osnygga ordföljden: ”en av kvinnorna som gick förbi sa ack ja och nu är det kväll igen, och jo än en gång är det det det är kväll.”

Till en av den här bokens behållningar hör hur Stein rör sig ledigt i sin tid: helt naivt blir förutsättningen, den enda förutsättningen, att det är den enda tiden som räknas – att det har funnits människor före henne som har varit moderna, det är en omöjlig tanke, och likaså att det ska komma moderna människor efter henne; hon tillhör de första som skapar något på nytt, som bryter mot traditionen, och hon är en början och ett slut. Det här tror hon, och det är fel, men charmigt. Vi skulle kunna håna henne, men i stället är det så att mycket som vi nu tar för givet som för henne var nödvändigt att erövra.

Charmen finns också i hur Stein idealiserar 1900-talet, trots att boken tillkommer under andra världskriget, när Frankrike ockuperas av nazisterna. Det finns hela tiden en optimistisk framtidstro, en känsla av att allt kommer att ordna sig. Och i Frankrike känner hon sig som hemma, känner hon igen sig. Hon sätter sig själv i bakgrunden, och undviker den där outhärdliga självcentreringen som är så lockande för den som skriver från exilen.

Paris blev i början av 1900-talet målet för de amerikanska intellektuellas massflykt: ett kulturellt centrum, vars like är svårt att överträffa. I Frankrike behandlar man sina konstnärer väl, menar Stein: vem ska annars skildra deras epok, och med vilka ord? Vad hon målar upp är en terrorbalans, där konstnärerna erbjuds överleva under en outtalad förutsättning att de därmed inte svartmålar makten. Jämför med den bitterhet som jäser i svenskt kulturliv, efter alliansens cyniska kulturpolitik, men jag kan inte förstå den förvåningen.

Men det är i främst landsbygden Stein uppehåller sig, tillsammans med livskamraten Alice B Toklas, som förblir osynlig i boken, men i verkligheten en så viktig figur. Här skildras människorna, och hon skriver om det svåra ämnet nationalkaraktär, och där blir det svårt att komma fram till något utan att ge efter för förenklande generaliseringar, som att om fransmän talar tillräckligt länge avslöjar de sig så småningom, eller att de är ”spännande”. Likaså när hon skriver om fransmännens besatthet av logik: det känns mest som att det handlar om Gertrude Steins besatthet av logik.

Jag tycker att hon gör det lite lätt för sig, som när hon gläntar på dörren till vikten av konservatism, vilket låter som en paradox i hennes fall: det är en tanke hon gärna hade kunnat utveckla. Men nu är det här en fragmentarisk bok, en skiss, och som sådan nöjsam, om än lite frustrerande.

Det är så förbluffande bra: Deportees från Vindeln och Umeå spelar sin egna norrländska version av blues. Och precis när sången är på väg att bli lika gråtmild som Weeping Willows-Magnus lyfter de in melodin på bättre tankar, som i ”Back To Nature”. Och Moneybrother-euforin lurar likaså, men blir nedbrottad av en subtil Joy Division-gitarr (”Tell It To Me Like You Told It To Them”). Jag tyckte på deras äldre alster att falsettsången blev lite jobbig, något av ett manér, men nu använder de den mer sparsamt. Men framför allt är låtarna förenklade, okomplicerade, och vackra öronstenar. Det är imponerande hur de ger varje låt exakt rätt inramning, exakt rätt tempo, som gör att allt blir helgjutet och övertygande. Det är elva jämnstarka låtar, slitstark musik som tål kritiska lyssningar: låtar som bara växer och växer sig allt starkare. Enda petiga anmärkningen blir att texterna ibland rör sig mot det lite väl övertydliga: och det är en onödig tautologi att beskriva någon som ”the evil ghoul”, när ghoul väl torde översättas som likätare, och sådana brukar sällan vara goda, varför det är onödigt att precisera någon sådan som ond - - -

Claes Andersson är (finlandssvensk) poet, jag har läst dikter av honom med ganska stort nöje, och nu har han på det som brukar kallas ålderns höst gett ut sina memoarer, och eftersom han är poet blir det ett magert urval, som tryckts ihop i en behändig liten bok som går under namnet Varje dag mitt hjärta slår. Anteckningar från mitt liv. Just hjärtat spelar en viss roll i hans liv – kanske i allas, när jag tänker efter – med ett flertal operationer, som troligen gjort honom lite extra tacksam över att få (över)leva.

Claes Andersson är också politiker, eller har varit det i två omgångar, och det är möjligt att det finns ränder som någon gång går ur: i vilket fall är prefixet f.d. oändligt lättare att sätta på en politiker – säg Göran Persson – än på en poet – säg Jakob Hellman, oavsett vad de har ägnat sig åt de senaste åren. Här finns dock inga chockerande avslöjande från poetens politiska liv: även från det privata livet är han sparsam med avslöjanden, även om det förvisso finns en del pinsamheter medtagna vars redovisande kan ha sitt ursprung i att författaren blivit tillräckligt gammal för att ge sig själv tillåtelsen att skriva ogarderat, att han inte riktigt bryr sig om att det kan uppfattas som lite farligt – som när han ger uttryck för sin förälskelse i terroristen Gudrun Ensslin, eller skildrar egna tillkortakommanden.

Claes Andersson är också psykiater, till sitt yrke, men den karriären borde rimligen vara avslutad. Som om det inte räckte med de tre p:na (poet, politiker, psykiater), är han också pianist … Med blygsamhet betecknar han sig amatör, men han var redan som sextonåring tillräckligt skicklig för att ackompanjera strippan La Bommie på en finsk skumraskbar, och som gammal har han spelat in egna jazzskivor.

Med sina egna ord är Andersson ”en minnets mytoman”, men det är vi väl alla: skickliga i att dribbla med den gamla sanningen, lägga den tillrätta så där snyggt övertygande, för att skyla det vi inte vill veta av, så pass att vi inte ens vet när (om) vi talar sant. Han har skrivit sin bok med korta fragment, låter varje kapitel bindas ihop av ett tema, och han skriver fint och klokt om till exempel drömmar, om förälskelse, om fotboll, om sitt spelberoende, och så vidare.

Fint och ömsint skildras tillvaron på olika mentalsjukhus, den speciella samvaron mellan patienter och kolleger och den lite interna humorn som blir en överlevnadsstrategi för båda kategorierna. Hösten 1967 är han med och grundar Novemberrörelsen, vars syfte är att hjälpa utsatta grupper i samhället: men när de ska ordna en demonstration för de hemlösa uteblir alla inbjudna hemlösa.

Jag tror att det är en fruktbar och lämplig metod att skriva sina memoarer så här. Alla behöver inte cirka 700 sidor för att berätta om sitt liv. Claes Andersson har ändå inte levt något tråkigt liv: lite lakoniskt återger han två mordförsök riktade mot honom själv. Jag misstänker att många – framför allt politiker – skriver dagbok i det enda syftet att använda dessa anteckningar till sina memoarer, där de nitiskt redovisar allt. Andersson väljer en annan väg: han verkar skriva direkt ur minnet, och om han då missar några detaljer är det inget jag som läsare sörjer. Hans bok blir mer roman än självbiografi, och jag välkomnar det greppet på genren, där han associerar sig fram.

Vi som arbetar i skolan som svensklärare har fått lära oss ett nytt begrepp: om jag vore cyniskt lagd skulle jag kunna tillägga att det är ett begrepp som har körts ned i halsen på oss – jag talar om ”det vidgade textbegreppet”, som stolt lyser som en fyrbåk på diverse styrdokument som vi har att förhålla oss till. Med andra ord: vi ska behandla bilder, ljud, dataspel, etc etc, exakt likadant som en skönlitterär bok.

Vad händer då med en skola som omhuldar ett ”vidgat” textbegrepp? (Det var en retorisk fråga, svara inte!) I boken Läsa bör man …? – den skönlitterära texten i skola och lärarutbildning har redaktören Lena Kåreland samlat några forskares studier i frågor som rör sig kring elevers och (blivande) svensklärares läsvanor, och här skulle jag kunna harkla mig och yttra något krasst domedagsaktigt, men jag avstår för tillfället.

I stället tar jag med mig några av de frågor som boken kanske inte ställer, eller rättare sagt inte problematiserar, tar upp till diskussion. Vad händer med den som inte läser? Varför ses alltid läsning som ett måste, som ett krav? När det blir för nyttobetonat, då värjer jag mig för alla läsprojekt och temadagar som ska främja läslust. Att läsa är en personlig grej mellan mig och texten, och om jag inte har upptäckt det, då kan jag lika gärna eller ännu hellre låta bli.

Statistiken visar alltid samma nedslående resultat: allt färre män läser. Å andra sidan: att döma av Margareta Peterssons undersökning om vad blivande svensklärare läser önskar jag att de slutade läsa böcker, för där samsas det sämsta med det uslaste. Men begreppet ”svensklärare” är förstås heterogent, och den här typen av undersökningar visar bara att de läser lite av varje, kanske med lite väl markant betoning på böcker med dåligt språk, vilket kan te sig ironiskt, eller bara oroväckande.

Att de har olika bakgrund, olika preferenser, är väl inte särskilt förvånande. Men så gott som alla nämner att det var mamman som läste för dem när de var små, och att de som kommer från arbetarfamiljer är vana vid inställningen att man inte ska läsa. Det här är två exempel som kanske borde föranleda någon slags kommentar, någon slags analys. Att Lars Brink hävdar att det är svårt för elever att läsa Selma Lagerlöf låter också konstigt: samma elever läser utan problem Jan Guillou, som har ett mycket svårare språk. Brink menar också att ”Alla elever oavsett kön tycks gilla Joanne Rowlings Harry Potter-böcker, medan en del kvinnliga författare, till exempel Moa Martinson inte alltid uppskattas”, vilket också är en konstig slutsats: det är väl som att bli förvånad för att vissa gillar Jonas Hassen Khemiri, men inte Thomas Mann … Jaha?

Annette Årheim skriver att i gymnasiet läses inga klassiker alls, bara antologiutdrag, men det är direkt felaktigt. Och när hon skriver att eleverna läser färre böcker i gymnasiet än de gjorde när de började kan det så klart bero på att de har så pressad studiesituation, med upp till fem-sex prov och inlämningar och redovisningar i veckan: under sådana förutsättningar blir kanske inte så många böcker lästa.

Däremot har läsning av skönlitteratur blivit ett normalt inslag på högskolekurser i helt andra discipliner: en välvillig tolkning skulle då bli att det beror på att de har insett att man genom läsningen av skönlitteratur lär sig unika saker om människan, som kan vara till nytta om man ska bli till exempel jurist, polis eller läkare, medan en mindre välvillig tolkning skulle utgöras av att man från högskolans sida reparerar gymnasieskolans försummelser.

Något direkt svar på vad läsningen ska vara bra för kanske inte den här boken ger. Det vore önskvärt om bidragsgivarna hade ägnat mer utrymme åt att skilja på instrumentell eller semiotisk läsning, och den kognitiva: exakt när har du förstått en text? Går det ens att förstå en författares avsikt? All läsning styrs av förutfattade meningar, där du gissar dig fram till de förväntade svaren, oavsett om du är elev, lustläsare, lärare, pliktläsare, eller vad du nu är … All förståelse låser fast läsningen, där du slutar tolka, slutar bearbeta texten, utan nöjer dig med att se den som en sluten enhet, när du borde uppfatta den som rörlig, fri, obunden.

Tyvärr handlar mycket av litteraturläsningen i skolan om problemlösning, visar Sten-Olof Ullström i sin uppsats, där det är sällsynt att läsa texterna utifrån dess estetiska kvaliteter. Och Ulla Lundgren låter några blivande svenska lärare jämföra sina läsningar med etablerade amerikanska lärare. Kan man lära sig något av att lyssna på andras omdömen? Är det möjligt att utbyta erfarenheter och tankar? Hennes svar på dessa frågor blir, kanske lite väl förväntat, ett entydigt ja …

Och texterna i den här boken tuggar på, tyvärr, i den sedvanliga forskarlunken, med redovisningsnit och enkäter och statistik som ändå bara blir bekräftelser av etablerade sanningar. Inget nytt under pedagogikens sol.

I en osignerad ledare 10/12 uttalar sig Jönköpings-Posten starkt aggressivt mot de kommunala gymnasielärarna i Jönköpings kommun, utifrån det stormöte som hölls på Kungsporten 8/12: de uppfattas som tjurskalliga barn, motsträviga och obenägna till förändringar, och oförmögna att förstå vilken ljus framtid de välvilliga politikerna har skissat fram. Detta var ett informationsmöte skräddarsytt för skoldirektören och gymnasienämndens ordförande, inte något lämpligt forum för att diskutera förslag.

Den uppfattning som skoldirektör Rapps rapport demonstrerar är att de kommunala skolorna måste anpassa sig och likna friskolorna i allmänhet, John Bauer i synnerhet. Där tillbringar lärarna mer tid med eleven, har skoldirektören Rapps matematik visat. Då svarar lärarna i den kommunala skolan unisont att det är ett dåligt exempel: Rapp pekar med hela handen mot en skola som har misslyckats, och vill att vi ska likna den.

Om John Bauer hade varit en mönsterskola där eleverna når goda resultat, då hade vi lärare så klart varit helt dumma i huvudet om vi framhärdade i vårt ”kompakta motstånd”, som rubriken i JP 9/12 hävdade. Men det har aldrig slagit vare sig herr Rapp, politikerna i gymnasienämnden, eller chefredaktören på JP, att anledningen till lärarnas protest är att den utpekade friskolans resultat är undermåliga, inget att eftersträva?

Ledaren menar att lärarna ”klamrar sig fast” vid något gammalt, i tron att allt är så bra så – ja, om vi nu utgår från Skolverkets statistik, kan vi se att det är de kommunala skolorna som har nått bättre resultat än utpekad friskola, trots att friskolans lärare tillbringar mer tid med eleverna. En rimlig slutsats vore då att ”mer tid med eleverna” inte är det enda som kan ge goda resultat.

Vem har tolkningsföreträdet till uttrycket ”mer tid med eleverna”? Det är snarare så att vi lärare använder tid för eleven när vi förbereder, rättar, läser in oss på material, producerar uppgifter, skriver prov, med mera.  Nyckelordet i både politikernas retorik från mötet i tisdags och i tidningens ledare är ”effektivisering”. Jag ställer mig frågande till hur mitt redan i dag rationaliserade arbete kan ”effektiviseras”: ska jag läsa uppsatserna ännu snabbare? Ska jag nöja mig med att använda en stickprovsprincip när jag rättar prov? Det enda jag ser framför mig är en försämrad kvalitet för eleven.

Ledarskribenten har uttryckt en misstroendeförklaring mot en hel högutbildad yrkeskår, som ytterligare spär på det förakt som grasserar mot läraryrket. Det är faktiskt förolämpande att uttala sig om att lärare inte är bekanta med besparingsåtgärder: både föräldrar med barn i skolan och deras lärare har de senaste åren bevittnat avsevärda inskränkningar i det pedagogiska arbetet. (Dessutom förnekade skoldirektören dussintals gånger att hans förslag handlade om ekonomi, varför det är svårt att förstå varför JP gör detta till en ekonomisk fråga: tvärtom utlovade gymnasienämndens ordförande fler personaldatorer, telefoner, arbetsrum, samt nya administrativa tjänster på skolan.)

En av besparingsåtgärdernas konsekvenser kan undersökas i studien Trends in International Mathematics and Science, vars nedslående resultat för matematikämnet JP redovisade på samma sida som ledaren. Har vi verkligen inga förslag? Jo, kära ledarskribent, kära politiker: det finns bland lärarna ett stort engagemang för undervisning, för utbildning, för kunskap – ett engagemang som också har genererat ett flertal insändare och debattartiklar, liksom brev till politiker på riksnivå samt gymnasienämndens ledamöter.

Förslag? Varför inte börja, politiker, med att ge eleverna 100 timmars undervisning i de 100-poängskurser som Skolverket bestämt, men som Jönköpings kommun krympt till 80 timmar i flera ämnen på flera program? Detta skulle på riktigt ge mer tid med eleven, medan politikernas förslag i själva verket innebär det motsatta: en lärare som har fler undervisningsgrupper har mindre möjlighet att ge stöd, att ge handledning.

Att bli filosof är nog inte yrket som har högst coolhetsfaktor bland ungdomar, något som inte avskräcker den anonyma Nanok, som lär ha skrivit det filosofiska verket Astruktion, och som nu alltså kommer ut som skönlitterär författare på Modernista med den kryptiska boken Grammatica Obscura, med texter som liknar eller härmar en samling aforismer – men jag skulle kunna sträcka mig till att kalla Nanok för lika mycket poet som filosof, for what it´s worth. Poesin som det äkta tänkandet.

Enligt förlaget är det skräcklitteratur, och det kan jag inte invända emot. Filosofi och skräck, där det ena bemästrar det andra. Hos Nanok är döden det öde landet, vårt enda land, hennes enda land, åtminstone det enda hon skriver om. Liksom Fröding lånar hon sig delvis till Graalsagan, men medan Fröding la in så mycket i Graal att han blev galen i besvikelsen över uteblivna belöningar, blir det hos Nanok något halvhjärtat, liksom inte särskilt speciellt eller mycket att leta efter.

Alla som skriver söker efter något annat än språket. I cyniska ögonblick kan jag tycka att språket har ersatts av kommunikation; språkpessimismen, som här glimtar fram, har blivit ett lite väl uttjatat koncept, och jag önskar att Nanok hade låtit några av aforismerna i detta ämne hade fått vila, alternativt vässat till dem en aning. Att ”det” inte går att säga: var inte det ändå vad man sysslade med (19)80-talet? Att allt är omöjligt, lönlöst – så himla typiskt …

Frustrationen som det enda, javisst. Vad Nanok ändå lyckas med, när hon når lite längre med sina korta texter, är förmågan att se längre, vad som väl ändå är poetens uppgift, att lyfta blicken. Ja, det gör hon, även när hon så emfatiskt låter ’inte’ bli hennes kungsord: det är hinder, vägran, en enda negation. Grammatiken görs till det näst bästa alternativet, eller det minst dåliga, ungefär som demokratin.

Och där kan hon skriva fram det sublima, liksom Yeats muttra om att ”en fruktansvärd skönhet är född”, alltså något (o)snyggt, det kusligt vackra. Det här finns det några fina exempel på i aforismerna: ”Språk upplöser språk, och detta tvingar tanken att dansa kring intet, i ett mönster ur fas med allt.”

Så här kan det se ut. Det är vasst, tillspetsat, men framför allt med den där förtätningen, som åstadkommer hur Nanok transformeras från filosof till poet, oavsett i vilken genre hon skriver. Om utsagorna är sanna eller inte blir en fråga för sofisterna (det är bara Oscar Wilde som kommer undan med den absoluta sanningen i sina aforismer): själv nöjer jag mig med att beundra denna trasiga skönhet i formuleringarna, där spöken, monster och demoner har sin naturliga hemvist.

Fragmentet är också romantikens lilla klenod, och Grammatica Obscura är en hyperromantisk bok. Nanok blir med sina ideal en lillasyster till Bruno K. Öijer, så mycket faktiskt att jag är övertygad om  att Kent kommer att välja henne som förpoet nästa gång de gör en Stadionspelning på nationaldagen. Här finns samma pessimism: vi kan bara förstå den som (redan) har förstått oss, något annat utbyte än mellan gelikar är inte möjligt – ett slags språket är det enda vi inte har gemensamt, och den som skriver gör det ”med avskedets rytm”, och det är en rytm som Nanok hittar lite då och då i sin bok.

Det negativa är väl att hon ibland gör det lite väl enkelt för sig, genom att ge det vackra denna lilla förskjutning, genom att lyfta in mörkret, som kan ge ett ytligt intryck, att hon bara koketterar med smärtan eller svärtan. Det blir instängt, kvavt, kvalmigt.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv - - -

Den här gången ska Jane ha Converse - - -

Ser det här ut som något en tjänsteman i Jönköping skulle kalla en snygging - - -

Jag läser Gunnar D Hanssons bok Lomonsovryggen, om en expedition till Arktis, strax efter att ha avslutat H.P. Lovecrafts Vid vansinnets berg, om en expedition till Antarktis. Vad ska jag läsa nu? Något om Afrika, kanske?

Arktis. © Daily Mail.

Så, vad har poesin att göra med vetenskapen? Skönheten med sanningen – en dikotomi som Keats legerade med sitt sesame-ord, ”Beauty is truth, truth beauty” – men som ändå måste bekräftas, motiveras. Poeten Gunnar D Hansson slog i somras följe med vetenskapen, i en expedition till Nordpolen, Arktis, närmare bestämt Lomonosovryggen, tillsammans med geologer, och resultatet har blivit boken Lomonosovryggen, som förstås är en konstig bok, så där som alla böcker är konstiga, eller borde vara.

Det är en bok där vitheten härskar över kylan, där själva det vita tappas på mening och innebörd, lite som om Hansson skrivit en slags Ljusets hjärta, en motsats till Joseph Conrads Mörkrets hjärta (Conrad är en av många författare som antingen citeras eller alluderas till i boken). Här, som inte är ett ’här’, är ljuset det enda, och liksom för Marlow i ”Afrika” upptäcker Hansson att det tomma bär på en stumhet, att det inte behöver vara meningsbärande, utan en slags kontingens, i Rüdiger Safranskis anda så som den presenteras i hans Det onda, eller frihetens drama. Kontingensen: att det inte finns något där, inget som ger någon respons, utan bara en stumhet, med vitheten som sfinxen utan hemligheter.

Hanssons poesi blir därmed en slags vithetens poesi, och hans bok en alternativ poetik, så som alla poetiker bör vara alternativa. Det vita är ”utan idé”, föreslår han djärvt. Men hur ska isens poesi då skrivas? Hansson prövar olika grepp, testar diverse tekniker och genrer, men hamnar oundvikligt i ett elegiskt ack!, med en känsligt utförd jämförelse mellan ”krympande tomhet” gånger två – drivisens försvinnande som likställs med diktsamlingens dito: detta är ingen diktsamling, vill han säga, och jag håller med, det är något annat, något rikare, något mindre begränsat. Inte heller är det någon renodlad loggbok – den som förväntar sig ett journalistiskt reportage från sexveckorsresan blir nog (också) besviken.

Som vanligt reser Hansson med tungt litterärt bagage. Här samsas föregångare som har tjusats av isen, antingen den konkreta som kan utgöra fast mark för stöveln, eller den abstrakta där de metaforiska tankarna kan trampa fritt. Men det är väl lite ogint att inte nämna att det är Ragnar Eklunds lyckade översättning han utnyttjar när han citerar tre strofer ur Coleridges dikt ”The Rime of the Ancient Mariner”, med inrimmen intakta. Kunskapen representeras av de (insnöade) geologerna, som för en underordnad roll – Hansson på båten är en solitär, förefaller det, själv lika nördig med sina böcker och citat som han plockar med och ställer samman. Något egentligt utbyte mellan disciplinerna – skönhet och sanning – verkar inte finnas.

Han sluter sig och öppnar sig, tänker, skriver, prövar, omvärderar, låter idéer b(r)ytas, ger stoltheten och prestigen på båten. Här samsas det sakliga med det drömska, ungefär som i Hanssons tidigare diktsamlingar böcker, varav främst trilogin Olunn, Lunnebok, Idegransöarna kan framhållas, och i ett efterord menar poeten att Lomonosovryggen kan ses som en fortsättning, en utveckling från dessa tre och senare böcker. Här prövar han exempelvis i tolv strofer att skriva (som) Emily Dickinson, vilket väl ändå måste vara höjden av hybris, men bara så som att ens våga skriva poesi är höjden av hybris: vem har frågat, liksom?

Ja, och vad söker Hansson där i Arktis? Kanske frihet(en). Han menar att han söker (sig till) avskildheten, den borde finnas där det är som mest öde. Men bland poeterna som han citerar finns John Milton, som hör till dem som har skrivit så vackert om isen, men också att Satan aldrig kan undkomma Helvetet, för vart han än vänder sig finns det i honom, och så är det väl, att ingen människa eller djävul kan bli fri från det som finns inom henne. Men Hansson värjer sig elegant för religionen, med en vacker aforism: ”Om Gud är ett verb eller ett substantiv får andra avgöra”.

Michail Vasiljevitj Lomonosov var rysk poet och naturforskare som levde på 1700-talet, och han fick alltså ge namn åt den här bergskedjan under isen på Nordpolen. Hansson översätter Lomonosovs dikt ”Kvällsbetraktelse över Guds storhet med anledning av ett norrsken”, en dikt som utan problem låter sig infogas i samlingen. Den följs av en ganska vådligt humoristisk novell, ”Lomonosovölet”.

Vi som dyrkar vintern kan bara kapitulera och dyrka denna bok, denna snillrika och berikande bok, som visar fina prov på Hanssons underskattade poesi, hans undanskymda roll i det som brukar heta det mediala bruset. Ja – detta är skönheten, tycker jag att hans bok uttrycker: skönheten upphöjt i två, den förstorade och förenklade skönheten, och den okomplicerade – med kylan och vitheten utan symboliska anspråk, och det är vackert – vackrast – så.

Beyond this flood a frozen contintent

Lies dark and wild, beat with perpetual storms

Of whirlwind and dire hail, which on firm land

Thaws not, but gathers heap, and ruin seems

Of ancient pile; all else deep snow and ice,

A gulf profound as that Serbonian bog

Betwixt Damiata and Mount Casius old,

Where armies whole have sunk: the parching air

Burns frore, and cold performs th´ effect of fire.

John Milton, Paradise Lost, Book 2 (587-595)

I dag (redan!) ska jag få min vaccinspruta, om det inte hinner ta slut, för prognosen säger att det inte kommer att räcka, och jag ska först baxas in i en överdjävlig kö, orsakad av att hela veckans vaccinationer ska injiceras under en (eftermid)dag. Troligen hinner mina barn få sprutan först, de ska ställa sig där tidigare. Men jag förvarnade L, 12 år, att han nog får köa i ett par timmar. - Ta med dig mobilen så du kan lyssna på musik, föreslog vi i går. Jag tillade: - Jag kan lägga in Thåström-låtar! Och då svarar han: - Du, jag får hellre svininfluensa än lyssnar på Thåström! Vore jag slagfärdig, hade jag förstås sagt något fyndigt om Thåström, som har en soloskiva som heter "Mannen som blev en gris", men jag blev så ställd av hans sublima pik. Nu blir jag troligen inte vaccinerad, vilket kanske är lika bra, för jag fick just av de uppdaterade eleverna veta att någon som fått sprutan hamnade i koma: - Det var en lärare, sa de, maliciöst leende - - -

”För mänsklighetens frid och trygghet är det absolut nödvändigt att några av jordens mörka, döda skrymslen och outforskade djup lämnas i fred; så att inte slumrande anomalier vaknar till nytt liv och hädiskt överlevande mardrömmar vältrar och plaskar ut ur sina svarta lyor till nya och vidare erövringar.”

Harold Bloom menade en gång att orsaken till att Poe inte är lika stor i Amerika som han är i exempelvis Frankrike är att han först måste översättas till engelska: något liknande kan sägas om H.P. Lovecraft, som i sina värsta stunder är en Poe-epigon, men som ibland lyckas skriva bort sitt beroende, och skapa sällsamma egna världar. Att läsa Lovecraft i original är nödvändigt, men ofta lite jobbigt, påfrestande, med den där förkärleken att lirka fram de dunklaste adjektiven. Nu vet jag inte om förbättringsdjävulen har varit aktiv när Lovecraft översätts till svenska, i en takt som på senare år faktiskt har eskalerat.

Senast är det Alastor press som har gett ut Vid vansinnets berg, som mycket väl kan vara Lovecrafts mästerverk: hans enda egentliga roman, och en text som vibrerar av det där skickligt framskrivna obehaget som han är ganska unik om att lyckas (åter)skapa, ur sin fantasis gömmor. En negativ läsarkommentar från första publiceringstillfället för romanen är faktiskt en pricksäker karakteristik av författaren: ”två människor som skrämmer sig själva halvt ihjäl genom att titta på ristningar i några gamla ruiner, och som blir jagade av något som inte ens författaren kan beskriva, och full av mummel om namnlösa fasor som den fönsterlösa materien med fem dimensioner, Yog-Sothoth, etc”.

Den här utgåvan är föredömligt inkluderande, med några bonustexter av Lovecraft, utdrag ur brev där hans estetik förklaras (”Stämning, inte handling, är det som bör odlas i en fantastisk berättelse”), liksom novellen ”Den namnlösa staden”, som är ett slags appendix till romanen, och en bra introduktion av Martin Andersson. Romanen har översatts av den lika flitige som mystiskt anonyme Arthur Isfelt …

Det speciella med Lovecraft är trovärdigheten i hans påhittade mytologi. Detta trots att han som rationell människa med stor kärlek för vetenskapen inte borde tro på allt det övernaturliga – men det är som om det går en spricka mellan människan Howard Philips och författaren Lovecraft, där den skräckförtjuste L. lyckas bemästra den snusförnuftige H.P. Kanske det blir så övertygande för att han inte trodde: att det rationella finns med som en ingrediens i fasan, i det outtalade.    

Här skildras en expedition till Antarktis, där man upptäcker först några kusliga varelser, halvt djur och halvt växter, världens överlägset högsta berg, kanske 12 000 meter högt, och senare en hel spökstad, övergiven för miljontals år sedan av ”De äldre”, Lovecrafts (smek)namn för de som härskade på jorden långt före människorna – en slags antites till Nietzsches kommande Övermänniska, en suverän art som redan har funnits, liksom för att håna människans tillkortakommande, i en uppgiven gest från misantropen Lovecraft, som dömer ut nutidsmänniskan som en sekundär vara i jämförelse med De äldre, vars poetiska skapelseberättelse lyder så här: ”De var De stora gamla som stjärnorna hade strött över jordens yta när planeten var ung – varelser vilkas substans en utomjordisk evolution format, och vilkas makt vår värld aldrig hade frambringat.”

Till det lyckade hör den dokumentära prägeln, med stenograferade rapporter från de allt mer förbluffade expeditionsmedlemmarna, där Lovecraft på något sätt lyckas invagga läsaren i verklighet. Ja, det blir trovärdigt. Det mindre lyckade är väl att han känner sig manad att vara så minutiöst detaljerad när han ska återge den förlorade civilisationens livsstil, och bereder ut sig i långa sjok av långtråkiga spekulationer. Men länge nog håller han läsaren på halster, lyckas förmedla den där oroskänslan som expeditionen drabbas av.

Den stil som Lovecraft odlar är hela tiden ytterst nära gränsen till pekoral: ”I hela skådespelet fanns en orubblig, genomträngande antydan till häpnadsväckande gåtfullhet och slumrande uppenbarelse; som om dessa genomfrusna mardrömsspiror utgjorde pylonerna till en ohygglig port in i förbjudna drömsfärer och invecklade djup av fjärran tid, rymd och hyperdimensioner.” Det är ett skrivande utan tyglar, som tillåts släppa in vilken stilistisk bråte som helst, som vågar vara ogarderad och överlastad. Det som också övertygar är det sorgsna, elegiska tonfallet, som blir ett grundackord hos Lovecraft.

En lustig detalj är att medan jag i min ungdom knappt kunde hitta någon över arton år som läste Lovecraft, förutom någon övervintrad hårdrockare, så har det nu blivit tvärtom, att gamlingar läser honom, medan de yngre läser annat. Ja, det är väl dessa forna artonåringar som återvänder till honom, för att upptäcka att han som författare blir bättre och bättre. Kanske. 

Triptych May-June, 1973.

Att trotsa sin rädsla: det är alltid med en gnutta panik som jag betraktar målningar av Frida Kahlo – de är så intensiva, så direkta, så extrema. Och alltid med samma kapitulerande reaktion, att jag inte kan värja mig för kraften i dem: att de tar över mig, besegrar mig, och blir något av det som förmår göra störst intryck. Nu har Bakhåll gett ut en fin volym texter av Frida Kahlo, boken Att trotsa smärtan, som förutom planscher av några av hennes mest ikoniserade målningar innehåller dikter och brev i urval av Martha Zamora, översatta från spanskan av Martin Uggla, samt med ett efterord av Åsa Moberg: och det måste vara den vackraste boken i Bakhålls utgivning, med omslagsfoto av Nickolas Muray från 1939.

Kahlo är alltid densamme, oavsett om hon som tonåring skriver rastlösa kärleksbrev eller som vuxen fortsätter skriva lika intensivt rastlöst – ja, även den dikt som hon skriver som femtonåring tillhör omisskänneligt hennes särpräglade stil, där hon fortsätter att leka med språket. Bakgrundshistorien är redan allt för bekant: som sexåring får hon polio, som artonåring är hon med om en bussolycka som tvingar henne till livslång smärta och många operationer som möjligen kan ha komplicerats av en medfödd missbildning av ryggraden – och som om inte det vore nog, så möter hon muralmålaren, den 21 år äldre Diego Rivera, och blir hand- och hjälplöst förälskad; bokens bästa text är en längre avslutande hyllningstext till Rivera, där Kahlo visar att hon ägde stor potential som författare, för det är ett lysande personporträtt.

Vad Kahlo mest borde bli ihågkommen för är sin egna variant av surrealismen, hur hon transcenderar dess snäva gränser – paradoxalt nog genom att själv stänga in sig, krympa sin motivkrets, genom sina självporträtt, som förblir hennes tour de force som konstnär. Det finns alltid mer sorg än smärta i målningarna, som om smärtan redan var utdriven, att hon målat bort den, medan sorgen behövde uttryckas. Se bara hennes blick: hur hon vädjar, hur hon förmedlar sin litenhet och ledsenhet, snarare än hur ont det gör.

Att hon var beroende av Rivera är uppenbart, även när hans sexuella aptit sökte andra vägar och de levde åtskiljda – de var två människor som inte kunde vara utan varandra, hur konstigt det än ser ut när man betänker hur omaka de var, både till det inre och till det yttre. Hon förminskar och förnedrar sig inför den store Rivera, vars ego och självupptagenhet visade sig i sina rätta proportioner, medan Kahlo i breven visar stor generositet, välvilja, självuppoffring.

Besvikelsen blir hennes stora tema: hur själens obotliga ensamhet tar överhanden. För sorgen är svårare att freda sig ifrån. Smärtan lindrades med kokain – och den blir också en vana, samma gamla smärta liksom, som övar din uthållighet, medan sorgen alltid är lika ny, alltid lika oväntad och ovälkommen.

Den här boken bidrar dock inte till någon större förståelse för drivkrafterna bakom Kahlos exceptionella konst: nog kan det vara trevligt att läsa texterna, trevligt att tycka sig komma nära hennes innersta väsen, men detta allra innersta döljer hon smidigt, som alla sanna genier – det är också  en överlevnadsstrategi, att ta kommandot över hur mycket som ska exponeras (en konst Kahlo gärna fick lära vår tids dokusåpakändisar, den korrekta stavningen till ordet ’integritet’).

Och frågan, den lika obligatoriska som förlolämpande, ”varför skriver du?”, som ibland ställs till författare, borde oftare bemötas med stum indignation: jag vet bara att det skulle vara överlödigt och korkat att ställa frågan ”varför målar du?” till Frida Kahlo, då det räcker med att se hennes konst för att den ska besvaras. Det är en nödvändighet, något annat finns inte.