bernur

Medan svenska författare träter om manifestens vara eller icke-vara (de ursprungliga sju som vågade sig på att utsättas för åtlöje följdes av trettiotvå som skrev ett motmanifest, så förmodligen ska vi förvänta oss att det kommer ett tredje manifest - enligt Fibonaccis talserie författad av 39 författare - inom en snar (fram)tid - för som bekant kommer olyckor alltid i tretal, och gud hjälpe oss om manifestskrivarna någonsin lämnar parenteser som denna, deras egentliga hemvist) skrivs det i England om "faction", tendensen att författare allt mer låter verkliga människor utgöra protagonisterna i sina romaner, vilket om jag minns rätt var en av punkterna som det första manifestet opponerade sig emot. Guy Gavriel Khay skriver nyanserat och klokt: ändå kan jag inte helt hålla med. Bland annat därför att jag tror att det är en förenkling att dessa romaner sägs skildra dessa verkliga människors verkliga inre - det går inte att läsa Joyce Carol Oates Blonde, som är ett av exemplen, och tro att vi har fått ta del av Marilyn/Normas riktiga sinnevärld - däremot en fascinerande insikt i ett psyke, oavsett namnet på huvudpersonen. Självbiografier är för övrigt oftast så tillrättalagda och fabricerade att det är svårare att tro på dem: kanske det vore en bättre idé att förbjuda sådana, ur e(ste)tisk synpunkt, alltså?