Vem? Jag?
Det händer bara undantagsvis, när jag har varit ledig en tid, att jag blir av med mitt namn, både för- och efternamn. För på semestern kan jag som folk i allmänhet njuta av att spankulera en dag utan klocka – kanske mer än andra, då lärarens arbetsdag är så inrutad av rutiner och tider att passa – men helt oväntat kan jag för något ögonblick känna hur jag också tappar mitt namn. Det är mer än en känsla, mer än att förhålla sig till en uppfattning att ha ”glömt vad jag heter”, även om det har hänt att jag har stirrat på ett kuvert, och undrat vem den där ”Björn Kohlström” är. Det är (som) att träda in i en benådad tillvaro, ett nirvana, där jag på ett märkligt sätt inte är. Jag är inte öppen, jag är tom, för att travestera Tranströmer.
Onkelskruttet var hemskt gammal och hade lätt för att glömma. En mörk höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är lite melankoliskt att glömma de andras namn, men bara skönt att kunna glömma sitt eget. Han brydde sig inte om att stiga upp, hela dagen lät han nya bilder och funderingar komma och gå som de ville, sov lite ibland och vaknade igen och visste inte alls vem han var. Det var en fridfull och mycket spännande dag.
Ur Tove Jansson: Sent i november
pessoapessoapessoa
Tove Jansson ... Fernando Pessoa ... det tar sig ...