Tom är död, Marie Darrieussecq
Av den franska författaren Marie Darrieussecqs romaner är Tom är död den femte som översätts till svenska, nu av Kristina Ekelund, och eftersom jag har läst de tidigare kan jag lika gärna läsa den här, tänkte jag, och jag vet inte om det var ett bra beslut eller inte.
Tyvärr tycker jag nog att hennes skrivande har blivit allt mindre spännande efter den fantastiska debuten Suggestioner, en helt formidabelt chockerande och sensationellt ovanlig roman. Här ger hon sig på ett stort och svårt ämne: sorgen efter ett dött barn, och det är ett ämne som innehåller många fällor. Efter att ha varit död i tio år bestämmer sig modern för att sätta ord för sina upplevelser och sina känslor.
Tiden läker inga sår, lyder sorgens första lärdom: att tiden läker sår är bara en grym kliché. Tio år är heller ingen tid, det är bara ett hån mot den sörjande. Allt är ett ständigt nu. Boken, som alltså inom fiktionens ramar innehåller moderns text, är monologisk, självupptagen av sitt enda ämne: den döda sonen. Det intressanta är hur modern initialt vägrar gå in i sorgeprocessen, hur hon vill individualisera sin sorg, med ett anspråk som närmar sig hybris skapa ett eget ord för den, då hon inte vill besudla sin sorg med andras (outtalat av mindre betydande slag). Hon vill befinna sig utanför diagrammen.
Att ingå i sorgeprocessen skulle också innebära att bli en del av bearbetandet, att låta sorgen sättas i funktion: i stället väljer mamman en stand by-funktion, där hon så klart inte riktigt låter känslorna komma fram. Så paradoxen blir att det här arbetet, att skriva, för henne, mer än ett avsked blir att hon hälsar sorgen välkommen: hon bara tror att hon ska ta farväl av den. Och givetvis följer hennes sorg, så som hon beskriver den tio år senare, den givna mallen, med förtvivlan, skuldkänslor, aggression, köpslåendet etc, som avlöser varandra efter ett förutbestämt mönster.
Premissen att hon ändå har tagit sig igenom dessa tio år ger berättelsen en lite kylig distans. Darrieussecq, som jag minns som en driven stilist, verkar här ha kopplat på en autopilot, och ger ifrån sig lite väl många meningslösa meningar av det här slaget: ”Jag dopar mig med café frappé i stora muggar, alla här går omkring med en mugg i handen”. Det blir en diskrepans mellan hennes stora filosofiska anspråk och de banala plattityder som ska samsas med varandra (”jag öste ur mig som en karaff”, som hon beskriver sitt gråtande). Det hade kanske kunnat fördras om det inte vore för att det är en sådan distans som berättarjaget förmedlar, som om sorgen blivit inkapslad, och inte kan nås av henne – åtminstone inte genom den här typen av ansträngning.
Den här diskrepansen blir också uppenbar när texten är indelad i två stycken: först den behärskade sorgen, och så den som gränsar mot psykosen, den asociala sorgen, och det är som om Darrieussecq känner på sig att hon måste krydda sin anrättning, och hon uppfinner allt eftersom hon berättar, med Tom som återvänder som spöke och hon spelar in hans röst på kassettband. Jag är ledsen, men jag kan inte uppbåda något intresse där.