bernur

En av de mest förbryllande romaner jag har läst på senare år är nog Ali Smiths The Accidental – den finns på svenska som Jag är allt du drömt, men jag läste den på engelska när den kom, och nu har jag läst om den på engelska, och om den var förbryllande då, så är den inte mindre förbryllande nu, för jag blir lika chockad-knockad den här gången av Smiths fantasifulla sätt att berätta.

Unikt – ja, det är en litotes att säga att det här är unikt och säreget. Redan på första sidan finns en referens till Terence Stamp, och vad Smith gör är att berätta sin egen Teorama utifrån Pasolinis film (där Stamp spelade huvudrollen), och hon gör det utan att man som läsare en enda gång tycker att hon snyltar på Pasolinis idé.

Till den dysfunktionella familjen Smart (alla familjer är dysfunktionella, som Douglas Coupland sa, på ett ungefär) anländer Amber, barfota och lika mycket mystiskt väsen som människa av kött och blod, med orakade armhålor. Hon duperar och lurar de individuella familjemedlemmarna, och pendlar mellan att vara en egoistisk demon och en altruistisk ängel, som leder föräldrarna och barnen rätt, när de är på väg att gå vilse, åt varsitt håll.

Mer barn än barnet, mer vuxet än en vuxen, mittemellan eller bortom ålders- och könsbegränsningar (flicka eller kvinna eller?): vem vad är Amber? En bärnsten, det som finns mellan rött och grönt i trafikljuset: varken ’kör’ eller ’stanna’ – men också en besynnerlig närvaro. Tillverkad på en biograf, och som litterär figur mer litterär än mänsklig – en musa, där andra figurer samsas. En Pippi Långstrump som både säger det man inte får säga och gör det man inte får göra. Men också ett Ibsen-troll (möjligen har Amber en skandinavisk accent), farlig och subversiv och omstörtande och med en makt av nästan religiöst slag i sina handlingar: samtidigt är hon en seismografisk projektionsyta för de känsliga familjemedlemmarna.      

Hon kommer med kaos, men sprider endast ett lugn. Det är Amber som lagar familjen, den trasiga. Hon är lika naiv som hon är allvetande, och lika mycket en bluff som en gudomlig och oantastlig existens: den nya skapelsen. En gåta: ett rörligt frågetecken, ett kanske, en möjlighet, alla möjligheter, allt som (inte) kan tänkas önskas uppfyllas. 

Det som imponerar mest är hur den här skotska författaren är ambitiös och måttlös i sina försök att spränga ramar för fiktionen och narrativ prosa – hon ger sig ut på färder där mer sansade författare vägrar bege sig. Hon skriver utan jämn högermarginal – här finns ingen jämnhet överhuvudtaget. Det är kaxigt, dristigt, och som läsare finns så många positiva överraskningar att man bara kan häpna, gnugga sig i de klentrogna ögonen: du måste släppa taget, let go, lita på den behagliga berättaren, den förföriska författaren. Att läsa den här typen av prosa känns som en gåva, en belöning – det är så fantasifullt och vackert utfört, och så humoristiskt, och intelligent och smart. Det är underhållningslitteratur, spännande och oförutsägbart.     

Men det är inte bara en hyllning till litteraturens oanade möjligheter, och de insikter som kan utvinnas av en obegränsad fantasi: det är fiktion som sträcker sig utöver det påhittade, som också kommenterar Irak-kriget, Bookerprisvinnare, som låter sig bli förankrad i en påtaglig 2000-talsverklighet, hur mycket Smith än låter berättelsen bli utflippat litterär och överfull av litteratur. Amber är en uppfinning av sin författare: en fantasi, men – vilket familjen får erfara – blir fantasin strax påtaglig, som en påminnelse om att du inte kan umgås med fantasifoster utan att de börjar visa en självständig vilja, som alltid är starkare än den egna.   

Smith ger sig på tricks som knappt någon anglosaxisk författare försökt sedan Joyce: som katekes-texten, utifrån det näst sista kapitlet i Ulysses: här får det sin rimliga förklaring av att modern skriver böcker och i sitt nattliga huvud går igenom frågor från det onda samvetet. Och när hon låter litteraturläraren Michael bearbeta sina intryck först i sonettens form, men det är otillräckligt, för ”Did Shakespeare always become e.e. cummings? […] Did Shakespeare always turn into Don Juan?” – så skriver hon ottave rime, som är just det versmått Byron använder i sin Don Juan. Det är briljant, sagolikt.