Sju vågade manifestet
Jag håller helt med dig: det var det löjligaste jag läst på länge...
Att skriva manifest är fullt jämförbart med att dra något gammalt över sig. Något mycket, mycket gammalt. Helt enig.
Jamen om man bortser från att de kallar det manifest? Om man ser det som en gemensam åsiktsyttring?
Jag håller med om allt de skriver i texten. I och för sig kan jag sträcka mig så långt att allt, även historiska romaner, självupplevda dylika etc KAN bli bra, men jag har inte sett så många exempel på det på sista tiden.
Och själv skriver jag ju också romaner kort och gott. Gärna med peripeti och hela baletten. Och jag kan intyga att det inte är något som SÄLJER eller som uppmärksammas. Tvärtom ylar då och då någon kritiker att den sorts böcker jag skriver inte skrivs. Rätt störande, faktiskt.
Så även om det kanske inte är världens bästa ord, mannifestet, så tycker jag att de här författarna gör helt rätt som gör gemensam sak.
Så har det ju för övrigt alltid gått till.
Och sen klumpar man ihop rätt disparata författarskap under beteckningar som 40-talisterna, eller Göteborgskoloristerna.
well, de sista var väl målare, men strunt samma. Det är ju så det går till.
Tycker du, Bernur? Manifest förändrar världen; jag tycker att författarnas upprop är oerhört uppfriskande. Jag är själv hjärtligt trött på biografiska romaner, kriminalromaner, dagboksromaner och hämndromaner och välkomnar därför en renässans för den traditionella romanen.
Visst är manifestet allvarligt menat, men högstämt? Tonen är snarare sarkastisk. Jag hade riktigt roligt när jag läste det.
Obs! Att stilen skall vara underordnad innehållet betyder inte att romanen skall vara befriad från stil - det är en viss skillnad.
Jo då, men det låter lite oroväckande ändå med en underordnad stil ...
Fast jag tyckte det var lite onödigt med så uppenbart utpekande kritik av ex Lotta Lotass och Maja Lundgren.
Men Karin, att det går att skriva bra historiska romaner finns det flera ex på från senare år, för jag tycker Malte Perssons Edelcrantz förbindelser gör något uppfriskande och nytt, liksom Alexandra Coelho Ahndoril har gjort, och för den delen, om vi går lite längre tillbaka i tiden, Stewe Claessons Rönndruvan glöder ... Ulrika Kärnborgs Myrrha var också bra, den kom väl förra våren? För att inte tala om Sara Stridsbergs historiska romaner ...
Fast det värsta är väl att de här sju underförstått menar att det skrivs en massa experimenterande och knepiga romaner i Sverige, när det egentligen är tvärtom: det skrivs för lite spännande, ovanliga romaner, och för många berättande, tråkiga romaner - det är som om modernismen aldrig har inträffat i Sverige. Face it, Sverige är efterblivet i litterärt avseende, och de flesta av våra romaner är provinsiella, amatörmässiga, klantiga ... Men framför allt för många romaner som inte tar några risker, som bara infriar det förväntade och går i samma banor som andra har gått.
Jag varken är för eller emot. Om det ger deras litteratur en vital injektion att offentligt ställa upp förhållningsregler för sig själva, så, tja: Kör på.
För mig skulle det bli en hämsko, och jag kan inte förstå varför man vill skriva ett manifest? Manifest är problematiska för den som skriver dem, men inte för någon annan. Kanske om man behöver tukta sig, så är det bra. Någon form av litterär KBT: när tankarna svävar iväg till den slitne, buttre kommissarien istället för att upptas av att skapa en kontrapunktisk tematik, kanske är det då man tar fram sina punkter och säger högt: Jag skall ej skriva om poliskommissarier som är buttra!
För övrigt förstår jag inte hur man kan bestämma sig för ett sätt att skriva? Handen glider ju ändå alltid iväg över de tangenter man inte alls hade tänkt trycka på...
Björn,
Frågan är om vi inte dividerar om olika saker här. Att berättande traditionella romaner inte uppmärksammas på samma sätt som experimentella (för att inte tala om debattböcker som Bitterfittan) är ett faktum.
Sen kan ju det förstås bero på att de berättande romanerna är sämre/tråkigare. Jag ska väl erkänna att jag läst en bok av en av dem som undertecknade det här manifestet. Resten är för mig okända namn... Fast deras frustration förstår jag.
Och av de böcker du räknar upp har jag läst fler och finner inte dem heller så mycket roligare.
Vad man nu ska säga om det.
Men naturligtvis går det.
Själv skulle jag nog säga att det ges ut för mycket (medelmåttiga) böcker av bägge sorterna.
Bonjour Tristesse, skulle jag vilja säga. Manifest i all ära – men är det inte lite tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. På vems uppdrag frågar man sig därtill. Anar man inte i bakgrunden en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna.
figurationer, nån? (utan att verka ha mycket gemensamt med - eller till övers för - johan lundbergs nonsens, låter manifestet lika reduktivt och dumt-polemiskt som hans, ähm, konsthistoriska inlägg.)
jesper
Håller med, men du låter som en fjortonåring när du skriver "Face it, Sverige är efterblivet..."
"...kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar". Jag läste nästan "förstör" . . . sá synd att jag läste fel . . .
När det kommer till manifest blir jag oftast lite sprallig och själv så gillar jag främst Mina Loys ”Aphorisms on Futurism” vilket är otroligt sprängfylld och solklar dikt som inbjuder till uppviglande tankebanor en sådan läsning börs inte undvika och nu lyssnar vi alla på Charles Bernsteins Manifest Aversions, Conceptual Conundrums & Implausibly Deniable Links.
manifestet i ljud
http://www.moma.org/explore/multimedia/audios/136/1183
manifestet i text
http://www.poetryfoundation.org/journal/article.html?id=182837
Kreativa felläsningar, mer sådant! Ja, jag vet, jag skriver som en fjortonåring, I beg your pardon, I never promised you a rose garden ...
Men jag vidhåller ändå att manifest bara är SKIT, och det värsta är att de som formulerar dem inte ens själva orkar bry sig om dem eller ta dem på allvar: ta bara von Triers dogma 95, som han knappt var med om att formulera (bläcket hann knappt torka, etc) innan han skyndade sig att bryta mot ett par av budorden, och nu ligger det där och ruttnar ... & snurrealisterna, etc - - -