bernur

W.G. Sebalds författarskap är reservationslöst hyllat på ett sällsynt sätt, så det är med viss bävan jag tar mig an denna författare, med boken Saturnus ringar, utkommen 2007 i strålande svensk översättning av Ulrika Wallenström, på Bonniers förlag, i Panache-serien, med ännu ett kryptiskt omslag av Lotta Külhorn.

Och jag läser ännu en bok med melankolin som sitt ämne – Saturnus är melankolins planet – och melankolin förföljer den namnlösa huvudpersonen, som förstås (inte) är Sebald själv: helt anonym, helt identifierbar. Från ett sjukhus där han har vårdats för depression, eventuellt genomgått en operation (och överlevt!), skrivs berättaren ut, och vi får följa hans arbetsanteckningar, när han i realtid sammanställer dem för oss. En reseskildring, med stillaståendet som ideal, eller på sin höjd promenaden, (fot)vandringen.

Det är mer essä än (skön)litteratur, och vad som kännetecknar Sebald är förstås intelligensen i hans betraktande – samtidigt som denna intelligens inte skulle vara mycket värd utan hans stil, hans mycket svårfångade och svårbeskrivna stil. Jo, det är nog lätt att beskylla honom för att vara intellektuell, och så mycket har jag fattat, att det inte är något att eftersträva – åtminstone inte i Sverige, där Sebalds böcker blivit en angelägenhet för the happy few. För här i Sverige hånas förfining som något klent, fegt, dammigt, torftigt – och dessa beskyllningar skulle nog också vidlåda Sebald, som verkligen inte skäms för att skriva sin intelligens.

Men – Samuel Beckett protesterade indignerat när han kallades för intellektuell: ”I am all feeling!” – och även hos Sebald är känslorna blottlagda när han skriver; här saknas dock högljudda proklamationer och lättidentifierade stora gester, till förmån för nyanser som bara ett känsligt öra kan uppfatta. Även om det finns gott om referenser till labyrinterna hos Borges och fjärilarna hos Nabokov, är det ingen glimrande fancy prose som är Sebalds stilideal: snarare den osynliga prosa som Stendhal (en annan mellaneuropé med anglosaxiska ideal) visar prov på i sina romaner.

På ett sätt kan jag ändå störa mig på den här korrektheten i skrivandet, hur Sebald framträder som en människa som är ett under av prydlighet, men det är lätt att överse med detta, när han ändå inkluderar läsaren i sitt äventyr, och lyckas få boken att framstå som ett gemensamt projekt, som en hemlighet mellan oss – en erfarenhet som bara vi delar, där andra kan få ägna sig åt annat. Det är bara när han skriver om Joseph Conrd (Konrad Korzeniowski) och Roger Casement som det liknar ett skolarbete, med pliktskyldiga referat av inhämtad läsning: annars skriver han entusiastiskt och levande om sina udda fynd (Swinburne, till exempel).  

Sebalds bok är ett collage: encyklopedisk, kompilat, med bilder och citat, en gruva med skatter i öppen dager, referenser och hänvisningar, och en ständig vilja att kommunicera med läsaren, genom märkliga paralleller mellan människa och människa, mellan ting och ting. Vad som ger boken det vemodiga intrycket, hur han låter melankolin framträda, är hur han har skrivit i besvärjelsens form, för de katalogiska uppräkningarna kopplas underförstått till melankolikerns största rädsla: upphörandet – därför dessa försök att bemästra det oundvikliga avskedet, att skjuta upp det ofrånkomliga slutet: ”Över varje ny form vilar förstörelsens skugga”, hävdar han med en slags milt bestämd emfas.  

Ja: det är det som inte finns som kommer att få sista ordet. (Skrattar bäst som skrattar sist!)