bernur

Elfriede och jag sitter i skuggan, jag har travat upp en hög med böcker om Selma Lagerlöf, hon bara tittar på mig som om jag inte vore klok, för det är inte förrän i morgon jag börjar jobba (alla missunnsamma som tror att lärare är lediga på sommarlovet), och efter en stund går det inte att koncentrera sig på läsning, för en nyinflyttad granne spelar musik från sin bil, och jag märker, trots att jag inte har lyssnat på det här bandet sedan 1988, att det är Die Toten Hosen. Nu kan jag förstås gå dit och påpeka att det inte är så fint att spela musik så här högt, och speciellt inte tysk dansbandspunk, men jag är svensk, så jag gör en klentrogen gest, och går in och skriver något hatiskt här i stället. Fast egentligen bryr jag mig inte: jag tror att det var värre förr, speciellt på 80-talet, med alla bergsprängare. Då kunde man inte hamna på en tågperrong utan att det skulle spelas reggae eller något ännu värre. Nu står alla med hörlurar i stället, och jag måste säga att det är en välsignelse. Det är som med cigarrettrökningen: nu när knappt någon röker blir man nästan drabbad av raseri när man sniffar till sig lite rök, medan det var lönlöst att bli upprörd förr, för det fanns överallt. Nu går det så länge mellan de gånger jag hör den här ovälkomna musiken, att jag inte ens orkar bli arg.