bernur

Det är alltid vackert när den enade svenska kritikerkåren sjunger sin samstämmiga hyllningssång, och allra vackrast är det förstås när det gäller en film som har en svensk anknytning, vilket kan vara en f.d. fotomodell i en hyfsat stor roll eller en avtacklad dramatenskådis i en mindre roll, eller något ännu periferare, som att ljudteknikern är född i Karlskoga - och så har vi förstås allas vår älskade problembarn Lukas Moodysson, vars Mammut fick så goda vitsord att dvd-omslaget är så översållat att det mest liknar en av Ibsens gamla avlagda kavajer. Nå, jag är besviken på filmen, för den är bara tråkig, oengagerande, oangelägen - vilket måste sägas vara en brist, då den så uppenbart arbetar för att jag ska engagera mig, för Moodysson vill så gärna - allt för gärna - visa vad som är snett i (hela) världen, och tvingar mig att tycka likadant. Men han tar i för mycket, och framför allt på ett för klumpigt och valhänt sätt. Men det stora problemet är nog - förutom avsaknaden av nyanser, att han har castat ett omaka par som inte alls fungerar tillsammans (Michelle Williams gestaltade liknande känslor i Brokeback Mountain, men då var hon bra, här är hon bara likgiltig - och han som spelar datakillen visar aldrig något som får mig att orka bry mig om vad han ägnar sig åt). Filmen kunde fungera i ett mindre format - idén hade räckt till en novell - men alla scener är för långa, och de inte särskilt prydliga upprepningarna stör också.