bernur

Edward Hoppper

Kykeons ambition att årligen ge ut två böcker verkar ha kommit på skam, för sedan början av 90-talet har de endast gett ut ett dussin böcker: å andra sidan i några av fallen nästan helt ovärderliga böcker, av ett slag som inte går att uppbringa någon annanstans. Ett exempel är de två volymerna med texter av Ola Billgren, som jag sent omsider nu har lagt ramarna på, och börjar med Måleriets liv och död, som faktiskt utkom 2006, under besvärande brist på buller och bång.

Det är artiklar från främst 1990-talet, men också inskjutna utdrag ur odaterade brev skrivna till Douglas Feuk, som tillsammans med Staffan Holmgren är utgivare. Genast visar Billgren varför han är en så intressant teoretiker, genom att visa varför Hill är så modern som konstnär, och att det inte (enbart) har att göra med hans sinnessjukdom: hans ambition att ligga steget före implicerades innan sjukdomen utbröt, utifrån en realiserad ambition att gå ett steg längre. För Billgren blir effekten en taktil konst, med Hill som medveten och förslagen konstnär, mindre av naturgivet geni.

Befriande nog vill Billgren inte tillhöra några genrer – men det gäller väl alla (riktiga) konstnärer? – och jämförelser med Hopper kan han bara skratta åt. Vad jag först fastnade för hos Billgren – det var nog när jag såg en målning av Richard Bergh på omslaget till en lärobok i Svenska på gymnasiet, och länge trodde att det var Billgrens målning, från hans 60-tal.

En berättande konstnär: föga förvånande berättar Billgren att han inspireras mest av romaner. De här korta essäerna ger också några inblickar i barndom och ungdom, hur den unge Ola träder fram glimtvis – mycket levandegjord när han redovisar sitt intensiva förhållande till den röda färgen, i skisser, drömmen, att glänta in i det förflutna. Han skriver också underförstått om konstnärens rastlöshet, om en tillvaro där vilan inte existerar (jag tror att Bruno K. Öijer skrockade när han i en radiointervju fick frågan vad han gjorde när han var ledig: ordet ’ledig’ existerar inte i hans vokabulär): allt är tecken att tolka, att använda. Verkligheten blir reducerad till material, en prolog till konsten, den egentliga verkligheten – och konstnären reduceras till ett öga, och allt är observationer.

Boken är brokig, hoppig, men sammanhållen av konsekvensen i Billgrens tyckanden, som är starka, ogarderade – och så blir boken i sig del av konstverket. Titlarna är ett resultat av utgivarna, och de står där som fantasieggande portaler. Billgrens språk kan också vara fantasifullt, som när han inleder en text om Claes Eklundh så här: ”I de stunder då tingen överrumplar oss med att äga fysionomier som vi känner igen men inte minns varifrån kan det vara bra att ge fantasin fria tyglar, åtminstone till en viss gräns.” Men det är oftast så att Billgren står med båda fötterna på jorden när han skriver.

Bäst i den här boken är nog den oerhört laddade essän om Dick Bengtsson: mycket har sagts om hans hakkors, men aldrig har jag läst något så här avväpnande och trovärdigt. Och en grundlig genomgång av varför Bengtssons parafras av ”Early Sunday Morning” är så bristfällig: det är exakt det som gjorde Hill så spännande, nämligen att Bengtsson gått för långt. Men varför blir det inte bra då? Enligt Billgren därför att Bengtsson inte är tillräckligt medveten om vad han gör: han ger sig in i företaget utan att reflektera, och det blir en överbetoning, och dess verkan blir ”i dubbel bemärkelse tillplattad”. 

Dick Bengtsson