bernur

Lee Miller, 1929                                                    Björn Andrésen som Tadzio i Döden i Venedig, 1971

I Halmstad åkte vi först lite vilse, för vi litade på Google maps, som tog oss till ett villaområde, men efter att ha rustat oss med en bensinmackskarta hittade vi till Mjellbys konstmuseum, för utställningen ”Lee Miller: Med surrealistisk blick”, med fotografier av Lee Miller, men lyckligtvis var det mindre av surrealism än realism, för även om jag gillar hennes solariserade foton fastnar jag mer för bilderna från Egypten och andra världskriget. Utställningskatalogen Lee Miller: Med surrealistisk blick innehåller ännu fler än det hundratal fotografier utställningen ståtar med, och förutom en ganska ordinär biografi av sonen Antony Penrose en essä av Anna Rådström, som för fyra år sedan skrev en avhandling om Millers 30-talsfotografier.

Det mest surrealistiska i utställningen är kanske de avskurna bröst hon lägger upp på serveringsfat som två köttstycken: verkligen i linje med surrealismens urgamla formel, inristad i förväg av den brådmogne Lautréamont: ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”. Jag vill inte bestrida att Miller var surrealist, eftersom hon bevisligen umgicks i den kretsen under 30-talet, liksom att hon hade ömsesidigt utbyte av konstnärliga impulser hos Man Ray, men som sagt blir hon mer intressant som konstnär när hon lämnar surrealismen. Det är utanför ateljén hon är i sitt rätta element: på gatan, ungefär så som inom filmen de italienska neoralisterna och senare Truffaut och den nya vågens regissörer gjorde, tog sig ut på gatan, och fångar det som inte är konstruerat.

Hon är också fotomodellen som tar kameran i egna händer, tidigt, och gör det på revolutionerande sätt: vi kan tvista om det var hon eller Man Ray eller båda som uppfann den berömda solariseringsidén, men det kan kvitta. Som en saga kan man följa hennes livshistoria, som utmanar sanningen i den gamla utsagan om att fiktionen är konstigare än verkligheten, när hon i tjugoårsåldern precis undkommer att bli överkörd av en lastbil och svimmar i famnen på ägaren av både Vogue och Vanity Fair.

Om det är något hon tar med sig från surrealisterna är det lekfullheten, som återkommer som följeslagare i senare fotografier. ”Intelligent” och ”upprorisk” lyder sonen Penroses omdömen, och detta finns det åtskilliga exempel på. Det är med fantasi hon tar sig an sina motiv, och hon har öga för den öppnande detaljen, det som avslöjar, som en skrivmaskin i trasor efter nazisternas bombningar av London, eller fyra våghalsiga parisiska råttor som balanserar på en träbjälke och dinglar käckt med sina svansar. Men geniet är och förblir barn.

Det är lite tråkigt att Penrose psykologiserar och vill komma med förklaringsmodeller utifrån den våldtäkt Miller utsattes för som sjuåring – som något som rättfärdigar hennes kyliga sätt att hantera hur fasorna efter andra världskriget uppenbarades efter de allierades seger. Det kunde räcka med att hon förhöll sig professionellt – eller är det otänkbart att en kvinna kan agera utifrån sådana premisser, när det finns exempel på manliga krigsfotografer som inte bröt ihop, utan fortsatte ta fotografier?  

Lika (an)slående vacker som vild är Miller: med sitt könsneutrala förnamn (Elisabeth var dopnamnet) och att hon skippade kjolar för långbyxor var hon androgyn som en Tintomara, eller som man föreställer sig Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig. Hon är också förunderligt okonventionell som konstnär. Den skönhet hon fastnar för är av ett annat slag, där det finns anledning att citera Yeats ord, att ”a terrible beauty is born”, när hon som amerikansk krigskorrespondent fotograferar döda tyska krigsfångar likväl som döda nazister, som den döda borgmästardottern i Leipzig, som svalt gift och ligger i en kusligt fridfull pose i en skinnsoffa, med ett ansiktsuttryck som kan associera till både dödseroticism och religiös extas. 

Och det vackra och suggestiva fotot som bildar omslag till boken, den egyptiska ”Portrait of Space” gav också Magritte inspiration till sin målning ”Le Baiser”. I sin essä menar Anna Rådström att Miller medvetet använder ett surrealistiskt bildspråk i fotografier som detta, men att hon i högre grad står för ”en hållning som bejakar ambivalensens rörelse”: en riktig iakttagelse, hur ambivalensen forcerar sig fram i motivet, hur det finns dubbla känslor hos det subjekt som fokuserar på objekten.

Det är som sagt en rik utställning, vars titel kan uppfattas som lite missvisande (men med tanke på att Halmstadgruppen huserar i Mjellby konstmuseum så kan jag väl fördra surrealiststämpeln, hur tradig den än kan kännas). Om jag saknar något är det kanske Millers ytterst lekfulla porträtt av ett annat lekande geni, Dylan Thomas, där han som en okynnig tonåring balanserar på stolen på ett så oförväget sätt att man tycker sig höra en förälders tillrättavisande röst. Det är ett lyckligt möte mellan två likasinnade: stor glädje, som också döljer stor sorg. Thomas skulle sju år senare supa ihjäl sig i New York, på St Vincent´s Hospital, medan Miller hanterade sitt konfliktfyllda liv med efterhängsna perioder av depressioner med att själv bli alkoholiserad, innan hon dog 1977 som tämligen bortglömd – något som nu håller på att tillrättaläggas.

Lee Miller, "Portrait of Space", 1937                               René Magritte, "Le baiser", 1938