bernur

Varför – generellt talat – kvinnor skriver bättre romaner är män, i synnerhet ur historiskt avseende. Ja, en del av förklaringen är förstås levnadsvillkoren, att alltid behöva slå ur underläge; det finns så mycket att bevisa, där revanschlusten bara är den första beståndsdelen, men kanske också den viktigaste. Åtminstone var det för mig närmast av en chock, en epifani, när jag läste den antologi med noveller från slutet av 1800-talet som Ordfront gav ut, Synd, och att där bland de bekanta namnen också återfinna flera mindre kända författare som råkar eller inte råkar vara kvinnor, och att de skrev så bra – där hittade jag Anne Charlotte Lefflers novell ”Aurore Bunge”, och nu har Rosenlarv gett ut Kvinnlighet och erotik, i en förnämlig utgåva: den innehåller både den långa novellen och den korta (dock, drygt tvåhundrasidiga) romanen med samma titel, liksom Lefflers försvar för den/dem, samt ett längre initierat efterord av Claudia Lindén. Dessutom är boken vacker, stilren och elegant, och till råga på allt – en bra text.

Lindén skriver fyndigt och engagerat om Leffler: ”Hon inte bara korsar gränsen för det tillåtna, hon springer över den och lämnar grindarna slående i luftdraget.” Det är uppriktigheten som lyfts fram i efterordet. Att litteraturkritikern Georg Brandes uppmaning (snarare påbud) att författare skulle sätta problem under debatt inte behövde generera didaktisk och programmatisk konst är Lefflers roman ett vackert exempel på.  Det går utmärkt att tyda Lefflers hjältinna Alie som ett försvarstal för liknande kvinnliga gestalter som bejakar passionen, såsom Emma Bovary eller Bertha Mason, vars öde inte kunde bli annat än att avpolletteras av sina författare. Leffler låter Alie löpa.

Boken innehåller alltså både novellen ”Kvinnlighet och erotik” (1883) och romanen Kvinnlighet och erotik (1890): jag finner romanen överlägsen på alla plan, men för fullständighetens skull är det förstås bra att också novellen finns med. Handlingen i romanen: den unga och anslående självständiga kvinnan Alie gör tillsammans med sina kamrater Aagot och Rikard en resa till Italien, där hon förälskar sig i en italiensk adelsman, poeten Andrea Serra, och vad som följer är ett möte mellan två risktagare och deras skandalartade kärleksförbindelse – bara ett drygt halvsekel efter Almqvists Det går an, men som bekant gick det fortfarande inte an i Sverige, varför skandalen var ett faktum. Det är ett underkännande till oss att en författare som är så här bra tvingades utstå så mycket smälek.

Alie är alltså en fri, oberoende ande, som tar sig rätten att bestämma över sin egen frisyr, liksom över sin egen kropp, och tydligt visar hon att hon inte ger mycket för mannens rätt att bestämma över detta eller annat. Här finns några fina passager om det som brukar gå under namnet ”förspilld kvinnokraft”. Allra mest handlar det om frihet, och om Lefflers kärleksmanifest (de enda manifest som borde skrivas): ”Kärleken har ingen tideräkning. Det viktiga är, att den är hel, allt uppslukande, medan den räcker.”

Men främst en drabbande skildring av något viktigt och avgörande i en människas liv. Riktigt allt är inte uttryckt med samma friskhet – somt kan te sig lite torrt och förnumstigt – men ofta(st) är det närmast en fröjd att följa den fascinerande Alie och hennes äventyrliga hjärta. Här finns också några exempel på den goda iakttagelseförmågan som verkar vara ett kvinnligt privilegium hos 1800-talsförfattaren: möjligheten att göra det bästa av sin situation, dessa ypperliga och sanna karakteriseringar, liksom smyglyssnat uppfångade.

Kanske en av många förklaringar till motståndet och kritiken kan vara att Leffler, liksom några andra samtida kolleger, skrev (ut) det otillåtna, att hon gång på gång säger det som inte får sägas: att den svenska mannen inte var en fullkomlig varelse. För Kvinnlighet och erotik är också en roman om den svenska mannens underlägsenhet: när Rikard vägs mot Andrea Serra är svensken ett lätt byte för italienaren, något som jag misstänker inte enbart beror på att Leffler vid tiden för romanen hade gift (om) sig med den italienske adelsmannen Pasquale del Pezzo: Claudia Lindén visar i efterordet att den konsekvent följer den tematik hon tidigare behandlat i sina litterära verk.

Vad som gör romanen så bra är delvis att den ignorerar sin tid: att den vägrar (an)passa sig. Den är också ett vågspel, liksom Alies och Serras möten – som passande nog inleds just med reella vågor, när han lär henne simma. Här ger mannen kvinnan rätten att ta det första initiativet, vilket förstås var något oerhört då: det var inte enbart Strindberg som avsatte och utnyttjade ett styggt ord på fyra bokstäver[1] för de kvinnorna. Det finns något obehärskat över Lefflers skrivande när hon lägger ut texten i detta ämne, en slags glädje över skrivandet i sig, över den frihet som hon erhåller när hon skriver, när hon tillåter sig själv att skriva så här farligt utan att ge avkall på konsekvenserna. Alies ord: ”Jag har lite smak för det, som är lite vanvettigt”.

Fast, även om Leffler skriver modernt är tidsandan allt, då den så öppet behandlar den individuelles rätt(igheter) gentemot samhällets krav och regler. Det är också något av en lisa att fastna i eller för underbara arkaismer som ”foulard” och peignoaren”. Och till sist en av de stiligaste avslutningsmeningarna den svenska romanen känner till, men den tänker jag inte avslöja här, utan det är med råge värt mödan att ta sig dit - - -

[1] [”Hora”]