bernur

Ibland bara händer det, som bekant: jag läser Anna Hallbergs krönika om de fattigt och rent ut sagt för djävligt ointressanta böcker som går under namnet romaner, skrivna av - krönikörer. Hon har förstås helt rätt. Men det är lätt att genomskåda förlagens intresse: det är mediamänniskor som har skrivit romanerna böckerna, de har redan ett etablerat namn (= varumärke), och så arbetar de med journalistik, och har en god relation till de journalister som intervjuar dem - för, på något oundvikligt sätt blir just dessa romaner utvalda som debattämne, och författaren journalisten blir intervjuad om sin nya bok. Men det är också lätt att förklara varför det har blivit så här: det har att göra med att boken som produkt har blivit så omhuldad och satt på en piedestal så hög att inte ens dammet ids klättra upp och solka ned den; därför är den beroende av den här snabba omsättningen, av att det blir ett rejält hallaballo kring den, och det blir det inte om författaren är en försynt typ - typ med slappt handslag, dessutom - utan det ska helst vara någon som tar sig an ett hanterligt men ändå lite pikant och brännbart ämne, och alltså gör det med de tjockaste lovikavantarna på. För, som Anna Hallberg så fint påpekar: "Kom bara ihåg att i litteraturen, precis som i modevärlden, är det i huvudsak en fråga om stil."
Ser det här ut som en författare? Ebba von Sydow får mig att tänka på något som Flannery O´Connor sa en gång: "De flesta människor har en roman i byrålådan - och där borde den stanna."