bernur

Formgivningen som smaken glömde - - -

I Tranås hittade jag Sosseblaskan, och en högst oväntad intervju med (den egentlige) Stig Larsson, gjord av Linda Skugge (går ej att läsa på nätet, om man inte betalar). Intressant nog fanns antydningar om att han ändå håller på att skriva, vad nu det kan betyda: förr kändes det som att han gav ut två-tre böcker om året, och när det nu har gått så länge som snart tio år, då kan man undra med vilka förväntningar en ny bok tas emot. Liksom Stig Dagerman och Hjalmar Söderberg skrev Larsson endast fyra romaner: alla andra jämförelser är lätta att undvika, för Larsson är ett genuint unikum i svensk litteratur.   

Pia Forsberg hade monopol på Månpocket under hela 80-talet, och längre än så, och det kanske var otur att hon råkade vara formgivare under estetiska ideal som inte var helt fria från det smaklösa, eller så saknade hon helt talang, för många av böckerna är osedvanligt fula, och inget man vill bli sedd läsande i en buss.

Och jag vet verkligen inte på vilket sätt jag läste Stig Larsson då: bara att jag en gång såg honom i ettans buss till Grubbe, samma dag som jag hade köpt Introduktion, men inte gick jag fram till honom och sa hur bra jag tyckte att hans böcker var – han läste både Aftonbladet och Expressen, bakifrån, så där som man gjorde som barn. Själv behöll jag boken i väskan, tyckte bara att det var pinsamt. Han var på väg till sina föräldrar, som bodde granne med en av mina före detta chefer. 

Och hur jag läser Stig Larsson nu. Om jag tycker att det är bra fortfarande, och vad det var jag tyckte var bra då: bara att det var annorlunda, kanske? För annorlunda är det ju, gravt annorlunda. Författaren som skriver vad som faller honom in, och jag måste erkänna att det ibland bara är påfrestande, att jag på något sätt tycker att han skjuter förbi målet, att den handling som han ändå har byggt upp är något han knappt själv intresserar sig för. Hela romanen är en non sequitur, en goddag yxskaft-princip som förstås har komiska poänger, men också något ansträngt över sig. Allt som är annorlunda är inte bra.  

Det är förbryllande. Och så lyckas Larsson trots att han ger ett så lojt intryck nästan på trots skapa riktigt obehag, tvångstankar hos sina karaktärer, skuldkänslor, och så blir också Introduktion riktigt otäck. Han skriver om döden några gånger, så oförställt och direkt att det går rätt in i mig när jag läser det. Samtidigt är det något obekymrat över hur han framställer det. Men smittar det? Nä: jag fortsätter våndas, känner dödsångesten fortsätta kommunicera.

Jag vet ingen annan som skriver på det här sättet, och jag vet inte heller om det är ett gott eller dåligt tecken: ”Mina minnen förstör allting. Därför att det ljuger för mig. Jag vill förlåta, men jag vet att de måste förlåta mig först. Jag sist. Förlåt mig för att jag tänker så. Men det jag tänker är sant. Det kan jag inte veta. Mina minnen ljuger. Jag minns bara det som är löjligt. Nej, inte det. Jag minns bara det som är fördelaktigt. Så är det. Och det är obehagligt.”

Det är inte så länge sedan jag läste om de övriga tre romanerna, som nog brukar hållas som mer lyckat utförda, och mindre skrivna på tomgång. Fast allt är kanske som det alltid har varit, för jag har för mig att jag redan då tyckte mer om att läsa hans dikter, att det var de böckerna jag mest såg fram emot. Jag kan bara sägas att jag vet att jag en gång i tiden blev berörd av den här boken, men att jag inte blir det längre.