bernur

En musikal om Ingmar Bergman: mamma mia! Det är Sparks som har gjort The Seduction of Ingmar Bergman, där regissören åker till Hollywood, och jag måste medge att idén lät mer än lovligt dum, men när jag lyssnar hör jag bara hur deras typiska humor smittar av sig, och det låter bara fräscht och annorlunda, och det slår mig, att 1/2 av Kepler-författaren, Alexander Ahndoril, gjorde ett totalt misslyckat försök att häromåret porträttera Bergman i romanform, medan Sparks har lyckats behandla honom värdigt och med mycket större fantasi och skaparanda (lyssna bara på Studiochefens sång för att locka över I.B., med exempel på europeiska kolleger som lyckats i Hollywood, eller när han jagas av autografjägare, bland dem Woody Allen, eller Hollywoodstjärnans låt "Why Do You Take That Tone With Me", en låt av ett slag som sällan hörs i andra musikaler, eller det helt makalösa mötet med Greta Garbo, efter att Bergman sjungit sin version av P J Harveys "No Girl So Sweet"). Deras repliker innehåller många nålstick mot Bergmans person ("Get dear Ingmar some more ice ..."), men alltid utförda med ömhet och förståelse, och musiken är nästan alltid pigg och så där halvgalen och konstigt skum - en slags blandning av filmmusik och (anti-)musikal och 1/1-Sparks-artad, så att jag är ganska övertygad om att han skulle ha uppskattat det här initierade tilltaget mer än A.A.s halvhjärtade roman Regissören.