bernur

Vi har svenskkonferens, och konferensansvarig lärare skriver pedagogiskt ut på tavlan vem som ansvarar för olika arbetsuppgifter. Vi har blivit tilldelade signaturer på fem gemena bokstäver, utifrån principen de tre första bokstäverna i efternamnen, och de två första i förnamnet (sålunda heter jag det outtalbara ”kohbj”, medan mer lyckligt lottade kolleger heter snygga saker som ”moris”): för att undvika dubbletter – ohyggliga tanke! – måste några undantag göras, så det går inte att uteslutande tyda vem som är vem bara för att man får syn på en förväntad bokstavskombinationen. När konferensansvarig lärare återigen stavar fel, och vi har dussin- och tjogtals signaturer på tavlan, frågar min bänkgranne försynt om det inte vore enklare att skriva våra förnamn i stället. Som om det inte räckte med dessa signaturer, som alltså mer ofta än sällan leder vilse i ologiska kombinationer, har vi en signatur på två bokstäver, som används lite då och då, utifrån principen första bokstaven i efternamnet (versal), och sista bokstaven i efternamnet (gemen), vilket får mig att heta ”Km” i vissa sammanhang. Men även här råder undantagens regel, och somliga har rentav en kombination på tre bokstäver. När jag en gång upptäckte att en kollega enbart hade en bokstav som signatur, ”A”, bad jag på mina bara knän att få heta ”K”, helst med punkt: ”K.” Men trots att jag är mantalsskriven i Kafkanien blev det avslag.

Någon ska skriva protokoll på dessa möten också. Vi går efter efternamn, föreslog någon. Börja bakifrån, ropade H, vars efternamn ligger och släpar bland de sista. Nu var hans förslag inte tillräckligt självuppoffrande, för ett ”Å” klår ett ”W”. Någon föreslog att vi skulle börja räkna där alfabetet börjar i stället, men fick inget gehör. Då sa någon annan att vi kan väl gå efter förnamnen i stället, men vi kunde inte enas där heller om vi skulle börja med någon av de sista bokstäverna i alfabetet eller någon av de första (om någon säger ”B” tänker jag bestrida alfabetet, tänkte jag): efter visst dividerande blev det till slut efternamnet som fick råda, och så kunde konferensen äntligen inledas. ”Å” (som egentligen heter "C") skrev tålmodigt dagens datum längst upp till vänster, och ärendelistan, den långa, började behandlas.