bernur

Med en provocerande titel kan man slå läsaren med häpnad, verkar filosofen Torbjörn Tännsjö resonera, när han låter sin skrift heta Döden är förhandlingsbar. Den ingår som en del i ett forskningsprojekt om vård i livets slutskede, initierat av Socialstyrseln, som också arbetar med ett större projekt om terminal sedering, som eufemismen lyder.   

Tännsjö har tidigare gjort sig känd som en förespråkare av relativt aktiv dödshjälp, och vill också släppa idrottsdopningen fri: båda uppfattningarna är kontroversiella i dagsläget, men det är mycket möjligt att barn av framtiden kommer att (hån)skratta åt vår inställning i dessa och andra frågor som rör etik.

När jag har läst annat av den flitigt publicerade Tännsjö har jag stört mig på hans ganska träaktiga sätt att resonera – här skriver han dock mestadels ganska avslappnat. Boken är tänkt att ingå i läkarutbildningens etikutbildning – då är det kanske inte så lämpligt med en så dogmatisk skribent som Tännsjö, som mycket konspiratoriskt påminner om Kants kategoriska imperativ: underförstått, att läkaren ska behandla sin patient som hon (eller han) själv vill bli behandlad, och vill då patienten dö, ska läkaren givetvis göra allt för att antingen blanda ihop en dödlig dos medicin eller se åt sidan när anhöriga drar ut kontakten.

Men vem vet vad som är bäst för patienten? Läkaren? Nä: Torbjörn Tännsjö! Han vet alltid bäst. Tyvärr störs hans funderingar ibland av en enerverande naivism, som när han ställer sig frågan när människan är redo att dö, och svarar (som om det gick att svara), när hon har träffat sina barnbarn – utesluter han då alla som av olika anledningar inte kan eller vill ha barn? Eller menar han att de lika gärna kan dö genast? Lika olustig är hans idé att vi är utbytbara, ”att det viktiga inte är vår egen individuella fortsatta tillvaro, utan förekomsten av nya glada [sic] människor, som kan se på livet med friska ögon”. Han ger också ett lätt virrigt intryck när han flera gånger är osäker på sina egna källor, angående vem som har sagt (snarare skrivit) något. Men har han då inga kolleger att fråga? Kan han inte googla?

Skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp får sin utredning här, och Tännsjö är inne på liknande tankar som Magnus Dahlström i Järnbörd, när han låter läkaren Peter stå för den värsta av pjäsens synder, nämligen uraktlåtligheten att ingripa när någon lider, fast Tännsjö ser det förstås från ett annat håll. Och om livet är så heligt, hur kan vi då tillåta självmord och abort, frågar sig Tännsjö. Ja, det är en nöt att knäcka … Men bara för att självmord är tillåtet betyder det inte att det har blivit av med sin status av skuldbeläggning, stigmatisering och egenskap av tabu. Likaså abort: det är befängt att människor får sätta gränser när de anser att livet börjar.

Tännsjö menar att dödsprocessen ska inledas i två fall: vid en dyster prognos och vid en sjukdom som innebär lidande. Men en dyster prognos behöver inte vara ristad i sten – det vet alla som haft oturen att träffa mer än två läkare i sitt liv, och risken är överhängande att vi ställs inför ett förfarande som kommer att missbrukas – inte minst därför att landstingens direktiv och första prioritet har blivit att spara pengar. Dessutom vet vi inte ens vad som är värst: fysisk eller existentiell smärta. Gå till närmsta sjö och se alla kastade yxor som ligger där. Det jag inte gillar är den långt gångna hypotesen, där du ska föreställa dig vad du vill ska hända om du hamnade i en tänkt situation.     

Medhjälp till självmord är inte olagligt, visar Tännsjö, och en läkare skulle därmed ostörd kunna utföra denna syssla inom lagens råmärken. Men vem är självmördare? Rökaren, föreslår Tännsjö, men då kan vi lika gärna inkludera den som dricker (för mycket) alkohol, den som äter för lite grönsaker, den som sover för dåligt, den som motionerar för lite – men också, enligt vissa undersökningar, den som inte tänker tillräckligt optimistiska tankar.  

Jag kan försona mig med mycket här i “livet”, men inte döden: dels vet jag för lite om den – jag har för lite erfarenhet av den – och dels för att den är så godtycklig och orättvis och faktiskt ofta grym i sitt urval. Så jag har ingen lust att själv fatta några beslut som rör döendet – enbart vad som ska ske efter döden är mer än jag kan fördra, för jag kan omöjligen bestämma mig för kremering eller jordsättning: båda alternativen känns lite torftiga och otillräckliga. Ett mausoleum – ja, kanske - - -

Så du tror att du kan lura Döden ...