bernur

Aris Fioretos. Foto Sara Mac Key

Den förste greken var Alexander. Den siste greken heter Jannis Georgiadis, och är huvudperson i Aris Fioretos roman[1] Den siste greken, som Norstedts ger ut, och det är en besynnerlig bok, lika förtjusande som den är förvirrande: ett vågspel med fiktionen som (o)trygg bas, med historien, den äkta/sanna, som förutsättning – en släktkrönika med gångar som förgrenar sig, som bygger en labyrint av minnen, förtrollade ögonblick, förlorade paradis och sällsamma stunder som aldrig återkommer, men ändå på något sätt finns kvar i medvetandet, inkapslade i litteraturens bärnsten.

Den som har läst annat av Fioretos känner sig snart hemtam i hans textvärld. Själva villkoret för att ljuv fiktion ska uppstå är påhittet, och Fioretos tillhör de påhittigaste av författare: här bländar han med infall av häpnadsväckande slag, så att den 0/0-grekiske läsaren sällan har tråkigt, trots att det är en diger roman, tätt packad med släktinformation och ett myller av gestalter, som kan heta Apokalypsen eller Karamella (en av alla med ”äventyrligt hjärta”), och i undantagsfall Agneta Thunell. Ja, så finns här också den sjuårige och mer än lovligt brådmogne Anton Florinos, son till den läkare i Kristianstad, som 1967 tar sig an 1/1-greken Jannis Georgiadis, och för att vi inte ska missa namnlikheten med författarnamnet Aris Fioretos upplyser den senare i förordet att romanens A.F. ”förmodligen” är identisk med verklighetens A.F. (Kristianstad ligger i [SW]EDEN, men platsen man lämnar är alltid ett annat Eden, ett annat Paradis: ”Tillvaron var tillverkad av förluster”, förkunnar Fioretos – jag menar Kostas Kezdoglou.)

Förordet, ja: för det är alltså Kostas Kezdoglou som har författat föreliggande skrift, på den typ av linjerade registerkort med en övre linje ”vinfärgad som vecket i en handflata” som Nabokov skrev sina amerikanska romaner på, och Fioretos, som tidigare briljant och förtjänstfullt har översatt den ryske trollkarlens magiska engelska, delar dennes förtjusning i teman som minnet, nostalgi, och slumpens symmetri. Framför allt är Den siste greken en ohejdat nostalgisk roman, nästan lika dramatisk i sin uppvaktning av minnet som Nabokovs bästa försök i genren, memoarboken Låt höra av dig, minne och romanen Ada or Ardor. Fioretos ord: ”Med längtan är det så här: för att den skall uppstå krävs saknad, och för att saknad skall uppstå krävs en förlust – verklig eller inbillad. Förlusten behöver inte vara stor med andras mått mätt, det viktiga är vad den längtande gör av den. Också en sandhög kan bli ett berg, en get stå för en förlorad civilisation.” Det är en elegisk roman, med olika tidsspann som korsas parallellt, som löper intill varandra intimt och nära förbundna.

Så vad Fioretos har gjort är att korsa fackboken med den skönlitterära: skriva en fiktiv memoar, där Kostas skriver om vännen Jannis, och dennes vänskap med läkaren Manolis, men också med nätverk bakåt i tiden, till inledningen av 1900-talet, med släktband som sträcker sig och tänjs ut långt långt. Det är också en roman som förutom tiden[2] behandlar så skenbart disparata ämnen som konståkning (den svenske konståkaren Gillis Grafström spelar en inte obetydlig roll), myggor, cykling (åh, så vackert, nästan religiöst, Fioretos skriver om cykling), vatten, Robert Mitchum, krig, alfabetet, för att bara nämna några: krocket spelar en inte obetydlig roll – inte minst för att göra romantiteln begriplig, även om det kan finnas flera förklaringar till den besynnerliga titeln Den siste greken.

Det är med glimten i ögat och med en tindrande blick inför tillvarons mysterier Fioretos har skrivit denna bok. Det är lekfullt utfört; mest påminner hans förhållande till språket om barnets tidiga tillägnan, då språket blir en fysisk upplevelse, då barnet härmar sig fram till det egna uttrycket – här leks det med begrepp, jongleras med idiom, på halsbrytande sätt, så att påstå att det krävs en uppmärksam läsning är nog inte att säga för mycket, för annars tappar du glosorna. Och det vill du inte, när de har hanterats så varsamt av sin författare.

Det är en roman som på ett påfallande vackert och klokt sätt berör immigration och vänskap, och hur Jannis lyckas försona sig med tiden, komma till insikt om att framtiden redan kan vara över, likväl som det förflutna väntar på att hända: till Fioretos trolldom hör hur han med sitt obesvärade sätt lyckas få det förflutna att dansa fram på sidorna.

Ibland kan han kännas nästan för smart för sitt eget bästa, men han lyckas alltid ta ned sin berättelse på jorden, när han tenderar att sväva ut i ovisshet och lite väl metafysiska spekulationer: då återvänder han, och så får vi den där närvarokänslan av linoleumdoftande 60-tal, inrökta gardiner, knarrande imiterade skinnjackor, och allt är bekant, och realistiskt på en nyskapande nivå.

Några randanmärkningar bara: det heter väl snarare att något är fyllt till brädden än till bredden? Och likaså att en olympiad snarare används för att tala om den fyraåriga perioden mellan de olympiska spelen, i stället för tävlingarna i sig? Det må vara lite ofint att påpeka något som kan te sig som petitesser (hoppas ordet är rättstavat!), men jag får intryck att Fioretos, liksom Nabokov, är en pedantisk författare.

Men de här små marginella företeelserna förhindrar inte att Fioretos språk tillhör det vackraste man kan läsa på svenska: ofta är det så musikaliskt och vackert att man som läsare bara kan hysa den största tacksamhet, mot detta förbluffande mastodontverk, lika omöjlig att göra rättvisa med en kort anmälan som det är att motstå den som nöjesläsning. Med ett ljust leende viker jag ihop den här bastanta volymen, som alltså är utförd med sådan lätthet att dess text på något sätt känns viktlös, som om orden bara har blivit utlånade för att dansa fram sin stund över sidorna. Denna roman är lika intelligent som den är vacker: förbluffande stilig, och det är med en elegisk känsla läsaren måste låta läsningen ta slut.

”En livboj räddar ju en människa fast den är tom i det inre. Kanske just därför.”

[1] Baserad på en osann historia, låter författaren meddela.

[2] Nostalgikerns främste fiende.