Där man mal böcker ...
Björn! Jag håller på att knåpa ihop ett bidrag till Lilla Augustpriset. Är det för mycket begärt med lite kritik?
Det där var jag, Max.
Mot bakgrund av vad som hänt i Malmö den gångna veckan ställer jag mig själv frågan: varför ö.h.t. bibliotek? Vore det inte bättre att stänga för gott och erkänna att man förlorat den strid om framtiden man en gång påstod att man deltog i?
Litteraturen hittar du numera inte i bokhandeln. De flesta antikvariat har slagit igen. Biblioteken byggs om till nöjes- och matlokaler.
Den som saknar internet kan varken låna eller köpa litteratur. Från torget, gatan och gränden har litteraturen flyttat ut i rymden, där den kan inhämtas med hjälp av digitala identitetskort.
Som sagt: bättre erkänna sig besegrad än stå och hojta om "utveckling" och "förändring" när man i själva verket skrotar och fördummar.
Böcker med omslagen utåt och halva hyllor tomma för att "locka" - halleda så dumt.
Varför blir jag inte förvånad?
Jag blev oerhört beklämd över att läsa stadsbibliotekariens i Malmö inlägg (och omvänt upplyft av bernurs invändning), trots viss avtrubbning efter den senaste veckan debacle och dumhetsdeklamationer. Hennes försök att med öppen famn välkomna FRAMTIDEN försatte mig i det där hemska tillståndet mellan sorg och ilska, där svärtan bor. Och vad värre är: uppgivenheten. Samma inbillade och kortsynta pionjäranda råder dessvärre också på stadens högskola, har min dystra erfarenhet visat.
På bibliotekarieutbildningarna (som inte heter så utan något med media och kommunikation ....) får studenterna numera ingen undervisning om litteratur eller litteraturförmedling.
Allmänheten tror ofta att folkbibliotekarier har mer kunskap än de själva om litteratur - särskilt om skönlitteratur - men så behöver inte alls vara längre.
(Jag - en bibliotekarie - skriver om denna pinsamhet i essän "Björnarna Ranelid och Puh. Om skönlitteratur på bibliotekarieutbildningarna" i en bok från år 2000: "Den sköna littearuren. I och utanför biblioteket."
Det har också blivit alltmer vanligt att bibliotekschefen (i Lund är det så, Malmö vet jag inte) inte är bibliotekskunnig utan är hämtad från till exempel näringslivet.
Lena
det du berättar är oerhört viktigt att känna till.
Tack för det!
Den f.d. bibliotekschefen i den här staden (Jönköping) hade i alla fall skrivit en bok, den handlade om att röka pipa ...
Max: skicka! Men då kräver jag en gentjänst ...? (två!)
Ja - jag fattar inte varför jag blir förbannad över det här med biblioteken ... Fast - jo, för jag tror att de är helt fel ute när de vill öka antalet besökare, och ska locka med en massa annat än vad som rimligen borde vara kärnverksamheten: böckerna.
Nu är väl inte det här platsen att hänga ut enskilda bibliotekarier, men det är lite beklämmande att fråga efter en bok, och de knappar in på datorn utan att kunna stava till en av 1900-talets viktigaste författare (nu minns jag inte vem jag frågade efter, det var så många år sedan, men jag tror att det var Fogelklou ...), och visst, folk i allmänhet tror nog att bibliotekarierna går omkring där och är kunniga, men ack ...
Men vad ska man säga? Innan internet beställde jag i en skivaffär Siouxsie and the Banshees, och på lappen som han som jobbade där hade skrivit på, stod det "Suzy and the ...". Inte konstigt att Morrissey uttalade hennes namn 'Sajoksi' i radio häromåret ...
Kontentan: folk som man tror ska vara insatta har noll koll ... En massa dilettanter uttalar sig om ditten och datten ...
Som det här med Nobelpriset i litteratur: jag kan slå vad om att samtliga lokaltidningar gör reportage på biblioteket varje år och frågar bibliotekarierna vem som ska få Nobelpriset, och 99 % svarar Joyce Carol Oates ... Detta trots att f.d. ständige sekr. har sagt att den som föreslår Oates är "okunnig" ... Etc ...
Läs också bloggaren Vixxtorias kloka kommentar om detta.
Böcker Som Jag Hunnit Läsa
heter bloggen.
Så beklämmande!Biblioteken, och antikvariaten, är, för mig iallfall, en plats där jag kan hitta det mesta av det som jag vill läsa och de böckerna finns ej i bokhandeln. Och jag älskar de där lite småfula och slitna ryggarna som inte säger något alls, mer än författarnamn och titel, ofta präglad i guld, om det är en gammal bok. Jag gillar det där blyga tilltalet som inte skriker ut "kom och läs mig, jag är tilltalande".
Varför ger man inte bara bort böckerna? Förslagsvis till ett bibliotek.
För många människor finns det nog ännu ett slags känsla av vördnad inför boken som ting och bruksvara, värd att ta på allvar. Även bland ovana läsare tycks det finns en reservation mot att slänga böcker, en ryggmärgsreflex som - vill jag tro - kommer av bokens idé som något annat än en kortsiktig kommersiell produkt.
Jag kom att tänka på en fin historia som Alberto Manguel berättade kring sin bok Nattens bibliotek, där bibliotekarierna för att rädda hotade litterära pärlor i magasinen ifrån utrensningsdöden utförde nattliga räder till biblioteket för att förse dem med datumstämplar.
Ofta vet man inte i förväg vad det är man vill läsa, och sådant styrs definitivt inte (enbart) av vad förlagen behagar ge ut under det aktuella året.
Jag minns också den där historien från Nattens bibliotek: man såg det framför sig, en vacker hjälteinsats.