bernur

”Vi måste ta emot vår tillvaro med så vida hjärtan som möjligt; allt, också det oerhörda, måste rymmas i den.”

Om man är våghalsig nog att sammanställa en kanon över 1900-talets litteratur hamnar Rilke i poesins centrum. Även svenska ögon skulle få svårt att invända mot detta. Därför är det besynnerligt att utgivningen av Rilkes texter är så sporadisk och slumpmässig, och utgiven av olika förlag hela tiden, det ena mindre än det andra. Förlaget Niloé gav 1990 ut Brev till en ung poet, översatta av Helga Krook.

Dessa tio epistlar, skrivna till den aspirerande poeten Franz Xavier Kappus, som ett Rilkes ”jag kan inte låtsas som att det kommer att bli lättare”, borde utgöra appendix i en samlingsvolym med översatta Rilke-dikter: för det är en av 1900-talets viktigaste och värdefullaste texter i estetik, där Rilke skriver sin poetik, sin lära om skrivandet, men också annat, när han i dessa brev visar prov på en häpnadsväckande generositet och ödmjukhet, utan att för ett ögonblick förlora i stränghet och uppriktighet, när han med vänlig men bestämd hand skrider till Kappus hjälp med råd, som var och en kan ta till sig.

Kappus kallar i förordet Rilke för ”en stor och oförliknelig människa”, och storheten hos Rilke kan vara avskräckande i sig: en människa med ofantliga anspråk, som förkroppsligar det sublima, med dikter som transcenderar poesin, blir något annat, något djärvare, ännu mer storslaget och oförväget. Men det är befriande att ta del av Rilkes lärdomar i den här texten – redan i första brevets första stycke ger han Kappus (oss) sitt oerhört viktiga direktiv, senare varierat i modifierad form: ”Med ingenting kan man beröra ett konstverk så lite som med kritiska ord: det leder alltid till mer eller mindre lyckliga missförstånd.” Nej, Rilke ger inte mycket för kritik: han varnar för kritik (”en åsikt vinner i dag, och den motsatta i morgon”).

Vad Rilke i korthet säger: sluta bry dig om vad andra tycker, bry dig om vad du själv tycker. För honom är skrivandet en livsnödvändighet, viktigare än människors förhållande till fotboll i dag. I den tillvaron blir det inget val att skriva: det har aldrig funnits något alternativ, något annat. Det blir en övning i den egna personligheten, för Rilke återvänder ständigt till oberoendet, till ensamheten: til syvende og sidst är konstnären enslingen, det håller inte att fråga andra. Det finns ändå ingen skillnad för Rilke mellan att skriva och att leva, och han var fantastiskt produktiv.

Rilke talar också om födslometaforer när han beskriver skapandet av konst, om mannens moderskap, och skriver förutseende och vidsynt med en naiv optimism om hur män och kvinnor ska förenas i begreppet ”människa” i stället, något som vi fortfarande väntar på: här märks kanske en påverkan från Ellen Key, som han läste och rentav träffade – två av breven är förresten skrivna från Sverige, där nomaden händelsevis kunde lägga ned sin hatt.

När han skriver allvarligt och uppfordrande ska vi inte glömma att han egentligen vänder sig till sig själv, till det egna skrivandet: ”Men det är det svåra som vi har fått i uppgift, nästan allt allvarsfyllt är svårt, och allt är fyllt av allvar.” Rilkes poetik bejakar det svåra, uppvaktar det svåra, ungefär som Shelley nästan hundra år tidigare menade med ”a difficult pleasure”.

Det är eftertänksamma brev, dikterade av en fjärran långsamhet, som om de på riktigt kom från en annan tid, en annan värld. Rilkes uppfattning att det är frågorna som är intressantare än svaren är tilltalande. Han skriver för att påminna om livets gåtfullhet och storhet, och att vi inte får förneka detta, utan göra oss mottagliga för vidden i tillvaron: i stället sluter vi oss självmant, tar avstånd från det som har potentialen att berika och göra oss visare. Rilke skriver uppskattande om Poe; han är poet. Det är också modiga tankar Rilke ger sitt tillträde: ”Vi har ingen anledning att misstro vår värld, för den är inte emot oss. Rymmer den skräck, så är det vår skräck, rymmer den avgrunder, så tillhör dessa avgrunder oss, finns där faror, så måste vi försöka att älska dem.”    

”[M]an kommer också efter hand att lära sig inse att det som vi kallar öde stiger ut ur människorna, inte in i dem utifrån.”