bernur

Vad är essensen i en bra diktläsning? Det är lätt att dra till med floskler om ett öppet sinne, fördomsfrihet, fantasi – inlevelse i största allmänhet. Men inlevelse är något som inte kan skapas: det är inget som kan lockas fram av någon som säger hur du ska göra, och du kommer ingen vettig vart med olika punkter på förslag till hur du ska närma dig dikten – du kommer ingen vart utan intuition.

Men vad som utgör en bra diktläsning kan också vara något helt oförutsägbart, som Camille Paglia visade i Sexual Personae, till exempel en slags vildhet i angripssättet. I Break, Blow, Burn har hon tagit sig an fyrtiotre engelskspråkiga dikter (undertiteln Forty-three of the World´s Best Poems är en medveten provokation, då hon inte har tagit med någon översatt dikt), och det är tydligt från hennes förord då hon med häpnadsväckande förenklingar menar att all god poesi slutade skrivas för omkring fyrtio år sedan, och det är bara att beklaga att även om urvalet fram till slutet av artonhundratalet oftast är utsökt, finns det en del att säga om hur hon har valt dikter från nittonhundratalet: så finns ingen brittisk poesi efter Yeats, utan nittonhundratalet i stort representeras av sjutton amerikaner, bara för att peka på det mest flagranta.

Men med sina tolkningar återupplivar hon det döda (manliga) geniet, och liksom sin före detta handledare Harold Bloom polemiserar hon (lite för) gärna mot teoretikerna snarare än teorierna i sig: helt enkelt därför att hon ibland är i behov av någon slags teori, hur mycket hon än vill få det till att hon avsagt sig allt sådant. Motståndet mot teori gör att hon måste uppfinna hjulet gång på gång. Hon vill återuppliva fascinationen för dikterna, en slags obekymrad läsning utan rynkad panna – förbluffande nog är det en metod som tar henne ganska långt, måste sägas. För henne är konstnären en hednisk utövare av svart magi, i konflikt med kristendomen – konsten som religion.

Ibland blir hon kanske lite för angelägen att alla ska förstå – hon blir för mycket lärare, och kommer med överflödiga upplysningar. Desto bättre då när hon litar på sin fantasi, och allra bäst när hon glömmer bort sitt ryggradsmässiga behov att vara uppkäftig och provocerande – som när hon visar släktskap mellan Donnes dikt om flugan och Salvador Dalís målningar, eller så här om läsarens lojalitet med Whitman: ”we´re locked to hom in a mystical shotgun wedding”.  

Det blir gärna en lite (flås)hurtig och andfådd typ av läsning, och som läsare känns det aldrig lönt att argumentera emot Paglia, för hon är så uppfylld av Sanning, och den är så tydlig och skrämmande auktoritär att den går man inte gärna i dialog med. Titeln är hämtad från en av Donnes mest yppersta dikter – jag minns att den ingick i en serie dikttolkningar som Västerbottens-Kuriren hade i mitten av 90-talet, men det var en helt annan slags tolkning: här skriver Paglia om denna ”Holy Sonnet XIV” att det handlar om ett kvinnligt diktjag. Annars passar Donnes dikter (hon har valt tre stycken) med sitt våldsamma (bild)språk till Paglias metod.

Nu skulle jag kanske inte ha lika mycket att invända mot Paglias tvärsäkerhet om det inte vore för att hon lite då och då tar fel, som när hon hävdar att det är vid Paradisets port Vergilius lämnar över Dante till Beatrice: Dantes Paradis har ingen port, det är en skog, en ljus skog för att kontrastera mot den mörka skog han gick vilse i. Lika felaktigt är det att tala om en ”sweet simplicity” i Sapfos fragment, som nämns i förbifarten (inget översatt i den här boken, som sagt), eller att påstå att Dickinson var ”fiercely agnostic”.

Men problemet för Paglia är främst att tolkningarna blir lika mekaniska som militanta: hon utsätter varje dikt för samma typ av close reading, rad för rad, och det fungerar minst sagt bättre på vissa dikter än på andra. Jag tycker att hon läser romantikerna bra, främst Blake, liksom Dickinson, men allt sämre och mindre engagerad ju längre fram i tiden hon kommer – med undantag för Sylvia Plath, vars dikt ”Daddy” har fått den överlägset längsta tolkningen. Detta delvis som en hämnd mot Bloom, som alltid har underskattat Plath. Tyvärr är det en ytlig tolkning av dikten, med horribla påståenden om Plath som en beatförfattare, och som slutkläm att den amerikanska poet som tagit över efter Plath är Pat Benatar: då är det knappast frågan om att Paglia träffar mig med sitt bästa skott - - -