bernur

Det har gått tio svåra år sedan Horace Engdahl senast gav ut en bok, den lilla aforismsamlingen Meteorer: under den tiden har han blivit ”Horace” med de tredjedelar av svenska folket som har bildningskomplex, vilket kan beklagas, då förnamnet närmast blivit ett tillmäle som betyder den tillknäppte, humorbefriade och stela snobben. Den som vill vederlägga detta behöver bara läsa en av de nitton essäerna i Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar, som Bonniers nu ger ut, en samling texter oftast i det kortare formatet.

Engdahls humor framträder i de briljanta ordvändningarna, hur han njutningsfyllt smakar av orden och sållar bland ett rikt ordförråd, och så småningom hittar djärva och oväntade bilder, och då kan det bli så här roligt, i en text som försöker skilja på syskonparet konst och kultur: ”Ännu längre har det gått med moral och etik, numera lika sammanlänkade som köttbullar och lingon.” Den som har ett sinnligt förhållande till orden hittar slående bilder som mycket hedervärt öppnar ögonen på läsaren. Det är roligt att läsa dessa texter, men så får man också intryck av en kritiker som själv haft roligt i sin läsning, och det är det som förmedlas: den underskattade uppfattningen om hur roligt det är att läsa.

Det är svårt att inte bli smittad av tilltalet, av Engdahls framträdande röst, som också varskos: att det är en sällsam lycka inför att ställas inför litteratur av exempelvis den idag tämligen förbisedda Karl Philipp Moritz, samtida med Goethe. Engdahl läser med fantasins blick, och det är frapperande hur lätt och följsamt han överlämnar sina slutsatser. Det här är också motsatsen till det ordrika svamlet som många litteratörer är behäftade vid: ”ord, ord, ord”, med Hamlets ord, och allra värst floskler givetvis hos dem som är förtjusta i språket (mestadels det egna), och dem som allra mest värnar om ”orrrdet”. Här har vi en essäist som alltid är klar i uttrycket, som aldrig går vilse i sina åsikter, utan behåller en exakthet i uttrycket. 

Inlevelsefullt, alltså: i en text om Madame de Staël analyserar han sina egna tårar, och jämför med hur Selma Lagerlöf manipulerar fram dessa hos sin läsare. Ja, men vad är alternativet till denna inlevelsefulla läsning: den kyliga? Är det ens ett alternativ?

Vad vi vidare får i denna samling är en text där han äntligen tar bladet ur munnen och skriver om vännen Stig Larsson, en text som tidigare endast stått på norska i en norsk utgåva av dennes dikter, texter om Byron, Almqvist, Atterbom – ja, mest om litteratur, men också något om bildkonst (Ola Billgren), musik och dans. När Engdahl skriver om litteratur är det med en inlevelse av ovanligt slag, som när han skriver om Bettina von Arnims brevväxling med bland andra Goethe: ”Hon vet sig redan äga denna framtida uppmärksamhet när hon för pennan över papperet, och det får hennes trånga värld att vidga sig till stjärnorna. Det romantiska jaget uppnår sin frihet genom intimiteten med det okända.”

Att de olika texterna spänner över en längre tidsperiod – 1989-2004 – är ingen nackdel: här finns tillräckligt av kontinuitet och sammanhållna tankar. Inlägget i debatten om konst och kultur från 1996 kan lika gärna ses som ett inlägg i sommarens debatt om kulturdebatter, initierad av Malte Persson 28/6. Debatten är evig – polemiken är dödfödd. Förresten skriver Engdahl själv om kontinuiteten hos kritikern, att det handlar om att låta det lästa visa sig i det skrivna och samtidig förbli sin egen röst trogen: där återfinns det betecknande tonfallet.

I texten om det demoniska hos Almqvist kan en läsare känna sig föranledd att lägga in en brasklapp, att vi här är inne på farliga tankar, som torde leda till egoism och att sätta de egna behoven främst, för den som väljer att leva ”utan att beröras av sin nästas öde”, som Engdahl skriver. Det här kan bara föra till en skuldlös tillvaro, och för den människan finns inget annat öde än Intet. Men det blir oundvikligt många texter om skuggsidan, det mörka hos människan, det sublima, det som Almqvist med en oslagbar formulering kallade ”det dunkelsköna”. Också det olyckliga, det som blir ärret efter drömmen: s(p)året efter det avslutade, som (kanske) inte ens fanns.   

Det kan anses en smula suspekt att Engdahl, som det står på baksidestexten, sysslar med ”den europeiska bildningen”, att han är onödigt centrerad till det ensidigt europeiska västerländska, liksom det är utan risktagande att ägna sig åt de kanoniserade döda vita männen – men jag minns Engdahl som en oerhört omdömesgill recensent i DN på 80-talet, att han inte gömde sig vare sig när han var positiv eller negativ. Och själv är jag bara tacksam över att han oftast ägnar sig åt just epoken 1798-1824: för det är viktigt, visar Engdahl, att vi inte försöker omskapa författaren till vår tids värderingar – då blir han oläslig (oläsbar) – utan det är vi som måste skapa oss kunskaper om hans samtid och dess idédebatter. Då förstår var och en att det inte går att ordentligt sätta sig in i alla epoker, om man inte är historiker. 

På minuskontot en kanske lite pedantisk anmärkning: att Engdahl väljer i sin översättning av Blakes omdöme om Milton ”besvärad”, men då blir det ett alltför milt ord, för Blake menade att Milton skrev ”in fetters”, alltså snarare ”fängslad”, bildligt.

Att essän som litterär form är sorgligt eftersatt här kan vi ömka hur mycket vi vill; nu har vi ändå berikats med ytterligare en smakfull volym, som liksom Engdahls tidigare böcker kommer att fungera som utgångspunkt för vidare diskussion (tänk bara på de fantasifulla diktanalyserna i Den romantiska texten, eller med vilken häpnadsväckande entusiasm han skriver om exempelvis Mallarmé och Björling i Beröringens ABC och Stilen och lyckan). Det är ett sätt att skriva som förtjänar att fungera som inspiration: jag vill se fler som skriver så här fritt, så här entusiastiskt, för det här är ett tonfall som är påverkande – till det bättre. På samma sätt som Engdahl med självklarhet talar om Byrons ”enormt inflytelserika dikter” kommer det snart att finnas anledning att tala om ”Engdahls enormt inflytelserika stil”.

Denna stil kan i några av sina lyckligaste ögonblick se ut så här, i en text om konstkritikern Ulf Linde: ”Hur skrivs en text, om inte under dagar av vånda, då jaget radar upp sina banaliteter, medan Någon i det inre, Någon som kan skriva, föraktfullt håller sig undan, tills situationen blir kritisk, och denna Någon föser jaget åt sidan, stryker muttrande i kladden, tillfogar några ord och genom ett trollslag gör pumpan till en passabel kaross!”