bernur

Alla de andra som också skrev: en fin titel på Thomas Nydahls senaste bok, utgiven av Tusculum förlag, som jag nu har läst, på en strand omgiven av gallskrikande småbarn och vuxna som på bred dialekt pratat om – men det har ingen betydelse, för jag blev helt försjunken av denna läsning, endast avbruten av några enstaka dopp, för ja, att bada är ett obligatorium, hur kallt det än är i vattnet.

Att jag har väntat med att läsa den här boken beror lite på att jag (o)regelbundet följer Nydahls blogg Occident, så det var med viss oro jag började läsa, av rädsla för att jag inte skulle tycka om den, och vad jag då skulle skriva – hur ärlig jag skulle vara. Men det är nästan inga problem alls, för jag tycker mycket om den här boken. Nu har jag inte läst så mycket annat i bokform av Nydahl: vad jag minns Den tysta zonen för inte så många år sedan, och den tyckte jag om.

För att inleda med vad jag inte gillar i den här boken: det inledande fingerade samtalet med Witold Gombrovicz. Nä, för mig är det aldrig tillåtet med den typen av låtsassamtal, även om Nydahl förtydligande visar att alla Gombrovicz repliker är hämtade ur hans Dagbok. Och i en text om Christine Falkenland hävdar Nydahl att hennes näst senaste roman Trasdockan är hennes starkaste roman: jag skulle nog säga tvärtom, att den är katastrofalt dålig.

Men som skribent är Nydahl ovanlig: han har ett nyfiket förhållningssätt, som ofta är sympatiskt och vägledande både för honom och för läsaren, så att man känner sig omhändertagen. Och ett intelligent tonfall, utan att det blir mästrande eller snobbigt. Jag skulle nästan våga mig på att säga att han är den modigaste skribenten vi har: åtminstone den som blottställer sig allra mest, som han gör i några av essäerna i den här boken, som verkligen är skyddslöst skrivna. Ja, det är en ovanlig typ av essäer: undersökande på riktigt, utan skyddsnät, utan några färdigformulerade insikter som ska bevisas i efterhand, utan det känns som att han verkligen använder litteraturen för att undersöka hur den kommunicerar med honom själv, hur han kan använda sig av det skrivna.

Och han är en bra läsare (om man undantar hur han läser Falkenland), och han läser brett och oftast bra författarskap: några exempel är Thomas Bernhard, Nina Bouraoui och Imre Kertész, där han lyckas säga oväntade saker, och ge nya oprövade perspektiv. Han har ett samtal med Karin Stensdotter, som lever i exil i Frankrike, och det handlar bland annat om hur språket, det första språket, modersmålet, kan bli både mer tydligt och mer främmande på avstånd. Det är lite sorgligt med Stensdotters ord att hon har lämnat en ankdamm för en kulturnation, att intelligens och kompetens fortfarande räknas som viktigt i Frankrike. Det är inte lätt att motbevisa henne, komma med något som tyder på att dessa saker är vad som premieras i Sverige. Likaså att vi har fått ett utarmat (media)språk i Sverige, att vi har slutat bry oss om vad som sägs men kanske framför allt hur det sägs.

En fråga som han ställer i essän om Bernhard, är om litteraturen ska bekräfta de värderingar vi redan har, eller om den ska utmana dessa. Det är självklart att de flesta av oss vänder oss till det redan bekanta, det som smeker oss medhårs, för vi vill höra det vi redan har hört, det vi tycker om att höra. En trygghet, en snuttefilt. Förment utmanande författare – som Bernhard – blir i stället lika bekräftande i sina utfall, för läsaren lär sig snabbt att assimilera dessa verbala angrepp, lär sig genomskåda de (o)förutsägbara attackerna. 

Vad förenar då de författare han skriver om? Kanske ordet hängivenhet är det mest passande: det är en slags mani, en besatthet, som präglar de utvalda som ingår i hans föredragna läsning. Nog tycker man sig ana en identifikation hos dessa, som ofta lever i exil – inre eller yttre – författare som frivilligt gjort sig fria, som, med Kertész ord från Galärdagbok, som passande nog citeras här: ”Att stå ensam i smattret av åsikter”.

Den som manifesterar sin vantrivsel i den samtida bullersamma kulturen får nog finna sig i att bli betraktad som en bitter, gnällig reaktionär, speciellt om man gör det så här uttalat och reservationslöst – jag tror Nydahl struntar i detta, eller kanske rentav finner ett visst nöje i att framstå i just denna dager.   

Nydahls bok är egentligen två böcker. Först ett längre avsnitt med dessa essäer och intervjuer, och så ett kortare, som innehåller dagböcker. Den som läser hans blogg känner igen tonfallet, det där vemodiga och samtidigt skarpa som bryter fram, det som får hans text att glöda till och kännas angelägen. Även i dagboken skriver han prövande, frågande, och det handlar om det vardagliga, med närhet till det egna jaget, utan att blunda för det skröpliga, om sjukdom och om alkohol, om musik och buller, och ännu mer om skrivandet, det (livs)viktiga skrivandet.