bernur

Först måste jag ändå få säga att den här bokens titel innehåller en redig västgötaklimax - att det knappast är löpning man vill höra Haruki Murakami tala om, utan snarare musik eller litteratur - eller varför inte kärlek, som i den Raymond Carver-bok han har norpat titeln ifrån (något han i efterordet erkänner): What We Talk About When We Talk About Love: men nu är det alltså löpning som är hans ämne, i boken What I Talk About When I Talk About Running, som blivit en blandning av löpjournal och memoarer. 

Det kanske också måste påpekas att det torde finnas läsare som uppskattar den här boken mer: läsare som har ett mer passionerat förhållande till löpning än jag har (jag - som minns det ohyggliga 80-talet, med dess katastrofer jogging, Tjernobyl, AIDS och Pernilla Wahlgren): fortfarande tycker jag att enda gången det möjligen kan vara berättigat att springa är om man blir jagad. Det är klart att löpningen fungerar som en metafor för Murakami: något är det som jagar honom. Tyvärr måste jag säga att hans resonemang är av det ytligare slaget, där han drar lättköpta slutsatser utifrån sin tid som löpare, en tid som sträcker sig tillbaka till det där olycksaliga 80-talet, och hur han därefter så gott som dagligen springer i en timme eller mer, om du kan tro det, och på senare år även ger sig på det som går under namnet triathlon.

Dock skriver han oundvikligt nog sin stilrena prosa, så där skenbart lättsamt, lättvindligt, och kanske rentav flyhänt. Han påpekar inledningsvis att en gentleman aldrig berättar vad han gör för att hålla sig i form, men måste genom att skriva sin bok göra avkall på att få det epitetet. Tidigt skriver han också om att den som springer måste lära sig att ignorera smärtan - ja, själv är jag troligen för pessimistisk för att börja springa, för att inte tala om att fortsätta springa: min första och enda tanke skulle vara att sluta så fort som möjligt.

Att läsa den här boken tar bort några av illusionerna kring Murakami - som det här att han har en oklanderlig musiksmak (han lyssnar på Red Hot Chili Peppers och Bryan Adams, får vi veta) - men också visar det upp honom som en ganska odräglig människa: inte bara är han en förespråkare av en präktighet som inte matchar tematiken  i hans romaner särskilt väl, med fullständiga redovisningar av de goda vanornas utövanden, utan också att de som springer blir besatta av rutin, av statistik och siffror som ska redovisas, och ärligt talat måste jag säga att det är väldigt ointressant att följa hur alla hans löpta (kilo)metrar rapporteras.   

Genom att löpa lyckas Murakami skapa det tomrum han förmodligen behöver som romanförfattare - och avslöjar att enda anledningen att han började var att han när han blev författare på heltid upptäckte att allt stillasittande gjorde honom tjock. Fast, jag vet inte om det kanske hade varit att föredra en fysiskt korpulent författare, än den här pompösa och självupptagna människan. Det är ont om överraskningar i den här framställningen (förutom att jag lär mig nya glosor, som 'sweatpants') - det enda som kan konstateras är att priset för att må bra fysiskt är risken att förvandlas till en outhärdlig tråkmåns.   

Min första åtgärd som diktator skulle nog bli att förbjuda hobbies, då man ser hur förödande det är för själslivet. På Haruki Murakamis gravsten planerar han att det ska stå: "At least he never walked." Då kan det lika gärna stå på min: "Han sprang i alla fall aldrig."