Vita, Melania G. Mazzucco
Endast sex år efter att originalet kom ut får vi den svenska översättningen av Melania G. Mazzuccos roman Vita, som radioprogrammet låter mig läsa, och enligt förlaget är det en framgångssaga som också inväntar en snar filmatisering, och man kan tycka att en översatt italiensk roman är något ytterst exotiskt - en slags anomali, ungefär lika tänkbar som en enhörning - men så inställer sig frågan om det handlar om den som väntar på något gott ...
Nja. Tyvärr måste nog sägas här att författaren, som skriver om sin egen familjs öden, har svårt att förmedla det där omedelbara intresset för kärnan i historien, huvudpersonen Vita, och hur hon efter emigration till Amerika och separation från den hon ämnar gifta sig med, kusinen Diamante, tillbringar sin tid i sitt nya hemland, med en kort avstickare för att helt kort återse honom innan han hastigt avlider. Romanen är mer ojämn än oäven, dock.
Mycket av berättelsen handlar om hur tillvaron i det nya hemlandet yttrar sig, med fattigdomen som ständigt påtaglig närvaro - vi får veta hur kackerlackor smakar (som mjöldagg). Och det kan slås fast att Mazzucco har en förmåga att skildra den här fattigdomen, och som romanens centrum befinner sig en episod där Vita och Diamante rymmer till Coney Island och vinner en danstävling och där återfinns på några få sidor ungefär i mitten av den väldiga romanen en koncentrerad skildring av en ofullbordad och omöjlig kärleksförbindelse, skriven på ömsint vacker prosa, full av bitterljuva fraser, där kärleksupplevelsen skrivs fram med berusa(n)de ord: "ordet time hade han bytt mot en kyss på hennes hals, past mot en på födelsemärket som hon hade på kinden och future mot hennes läppar som var fuktiga och röda, och slutna."
Hur fantasin hjälper de fattiga emigranterna att överleva är också på kornet skildrat. Mina invändningar handlar nog mest om att Mazzucco ödslar för många ord på denna historia, som hade kunnat fungera utsökt i en novell av Tjechovs format, med den dos av vemodig skepticism som man så lätt hittar där. Kanske också fantasin har hjälpt henne på traven, där hon tätar luckorna i familjekrönikorna med egna påhitt - ibland kliver hon helt sonika in i sin berättelse, och redogör för sina vedermödor under resor till New York under det förra sekelskiftet.
Det mest gripande med berättelsen blir den på förhand dömda och uträknade och uteblivna kärlekshistorian mellan Vita och Diamante: scenerna där Vita successivt inser att de inte kommer att återförenas är oändligt sorgliga, och hela denna episod är skriven på ett sätt som kontrasterar mot den annars ganska fyrkantiga hanteringen av familjeödena.
Jodå, här finns ett överflöd av typiskt "mustiga" öden som verkar vara obligatoriska inslag i den här genren (förlaget hänvisar tacksamt till McCourts Angela´s Ashes), och grips man inte av Vitas och Diamantes tragiska öde, finns här bland annat farbrodern Amadeo, liksom Moe, konstnärsaspiranten med ryskt påbrå. Men romanen hoppar fram över olika tidsskeenden, och förvirrar läsaren i onödan. Ett bestående intryck blir hur emigrationen splittrar familjerna, hur banden mellan släktens medlemmar knyts upp och lossnar, och hur tiden både kan gå avskiljandets öden och bli goda exempel på hur det förflutna kan hållas levande, i trots mot allt vad klocktiden säger.