bernur

En gång när jag undervisade i kursen Svenska B lät jag en klass läsa dikter av Emil Kléen (1868-98): jag minns inte hur jag kom över dikterna – knappast i någon av skolans allehanda antologier – men jag minns hur oproportionerligt lång tid vi ägnade åt att diskutera hans efternamn, så i fortsättningen har jag avstått från att läsa honom i skolan. Kanske det är synd, för trots sitt olycksaliga efternamn är han är en ovanligt stark poet, med svenska mått mätt …

Lustigt nog har ellerströms förlag nu låtit kännaren David Almer ge ut den tidigare opublicerade romanen Sten Helmer, under namnet Venus Anadyomene (ett lyckligt namnbyte, för annars hade den här texten riskerat att oproportionerligt mycket handla om vilka associationer till kända svenska filmhjältar titeln ger). Venus anadyomene är ett namn på Afrodite när hon är uppstigen ur havet, och i Kléens idévärld blir hon den oskuldsfulla idealkvinnan, som kontrast till den farliga Venus vulgivava: som bekant bestod det sena 1800-talets kvinnoroll endast av två alternativ – hora eller madonna.

Kléens manuskript återfanns först 2006, och nu har alltså den besvärliga handstilen dechiffrerats. Att den inte publicerades i befintligt skick 1894 kan bara beklagas: inte går Kléen längre än sin samtida Ola Hansson när han skriver sitt kursiverade begär; däremot är romanen kanske lite väl omaskerat självbiografisk, när alkoholen och de fal(l)na kvinnorna väller in över huvudpersonen Sten Helmer.

Stilmässigt är det knappt, och det är inte svårt att förstå varför Hjalmar Söderberg, bland annat i romanen Martin Bircks ungdom, fann det nödvändigt att hålla visst avstånd till Kléen (i verkligheten ersatte Söderberg honom som journalist på Kristianstadsbladet), för båda är förtjusta i flanörmänniskan, och skyr nyttan. Men medan det finns en uppsluppenhetens distans hos Söderberg är Kléen dystrare, ständigt medveten om att misären flåsar honom i nacken, och det gör att hans porträtt av Sten Helmer blir febrigt, otäckt, med konkretiserade hallucinationer, och pessimismen anad som en påtaglig närvaro.

När Emil Kléen till äventyrs nämns i någon marginaliserad del av litteraturhistorien, sker det ofta i ordalag om dekadens: och nog är undergångsatmosfären det mest bestående från den här romanen, hur prosan sorgkantas och tyngs av en förstämning, med skuggfigurer som flyr dagsljuset för att inta sin absint i mörka hålor.  

Det är en ojämnt skriven bok, stundvis med utsökta naturskildringar och lyriska partier (några av Kléens egna dikter ledsagar), och det finns en strindbergsk stolthet hos huvudpersonen – samtidigt som det hinner bli både monotont och förutsägbart. Almers förord och generösa kommentardel är klanderfria, liksom Christophers Rådlunds pastisch till omslag. Det har blivit en vacker, nästan omistlig bok.