Tannäuser i Paris, Charles Baudelaire
I ellerströms fina serie etyder inledde man stolt med små nätta volymer med texter av bland andra Poe och Borges, men utgivningen har varit sorgligt sparsmakad. Den senaste boken är dock förträfflig: det är Charles Baudelaire ofta omtalade men aldrig tidigare översatta essä om kompositören Richard Wagner, Tannhäuser i Paris. Nu finns den dock översatt av Lars Nyberg, i en bok som också innehåller brevväxling mellan de två konstnärerna, en essä av Mallarmé samt ett urval dikter av just Mallarmé, Paul Verlaine, Édouard Dujardin, Stuart Merrill, och Éphraim Mikhael.
Baudelaire skriver sin text som ett långt försvarstal för Wagner, som hånades och utvisslades vid premiären av operan Tannhäuser i Paris – klarsynt visar han att stora verk initialt måste möta motstånd. Baudelaire skriver blygsamt om sina brister som musikkännare, men visar med eftertryck att det går att låta sina observationer dikteras av starka känslor: hans text är ett gott exempel på känslobetonad tillägnelse, när han med den förälskades tonfall visar en alternativ läsart – tidigare exemplifierat i hans inkännande iakttagelser av konstnären Constantin Guys, lika skarpsinniga som känslofyllda.
Wagner, den ständigt beundrade och ständigt förtalade – men framför allt omtalade, som få andra kompositörer. Kanske det stämmer att han mer är författarnas favorit än musikernas – vi har i Söderbergs Doktor Glas ett fint avsnitt om Lohengrin, liksom Tranströmer har skrivit en fantastisk dikt om Wagner. Och så Baudelaires stora skrift om sin uppskattning.
Att Baudelaire är en så skicklig kritiker förvånar inte den som sett hans genomträngande blick på Etienne Carjats fotografi: där syns inte tillstymmelsen till charlataneri. Hans nyskapande idé om synestesin illustreras också i hans uppskattning av, utöver litteratur, där han var den förste att upptäcka storheten hos Poe, bildkonst och musik. Korrespondens-teorin, eller korrelatet mellan olika konstarter, en symbios mellan dofter, färger, toner, blir en fruktbar estetisk metod för Baudelaire, som tillåter honom att upptäcka fantastiska saker. Ja – hans tilltro till kommunikationen erbjuder honom en förenandets estetik. Men det som gör honom till en så skicklig kritiker är först och främst hans stränga blick – temperamentet som dikterar hans iakttagelser.
En intressant uppfattning hos Baudelaire är att medan det är otänkbart att en kritiker blir poet, är det lika otänkbart för poeten att undvika att bli kritiker – det är en snygg anakronistisk allusion till det som Oscar Wilde några årtionden senare skulle kalla att all dålig poesi härstammar från äkta känslor: Baudelaire menar också att det är en nödvändighet att skapandet av poesi låter intellektuella hänsyn få sista ordet.
Att Baudelaires essäer under 2000-talet i allt större utsträckning blivit tillgängliga på svenska är förstås sensationellt, och högst oväntat, och helt utanför all samtidsdiskurs. Men den som bryr sig sneglar förstås mer än gärna åt 1800-talet för att hitta nyskapande och vitala idéer som kan berika även den som blivit blasé på allt som omgärdar oss i vår egen tid.