bernur

De diktande debutanterna står som (allittererande) spön i backen, och turen har kommit till Linn Hansén, som liksom Gårdfeldt nyss bor i Göteborg, och båda dessutom födda under 80-talet, och är i åldern mellan tjugo och trettio. Vad har jag då att säga om hennes debutbok, Ta i trä, förutom att den aktualiserar det något märkliga förhållandet att vi i Sverige använder denna formulering för det som på engelskan kallas "knock on wood", det vill säga som en invitation till lyckan eller slumpen, den som avgör allt? Kanske det är turen som är själva ämnet?  

Jaha. Hon har i tolv sjok samlat brustexter, som låter som någon slags pratigt prat, med fraser som bara verkar vara skrivna ur något flöde. Utöver alltså själva samlingen i sig, som ser ut som en diktsamling, beter sig som en diktsamling, etc.

Liksom Gårdfeldt är det alltså skogstema i Hanséns dikter. Hon skildrar mötet med en viss svensk kommun, det råkar bli Borås, och vad som kan förekomma just där. Det är det vanliga: stadsmiljön, tristessen, längtan bort eller bara längtan efter något annat, kylan mellan människorna, bristen på kommunikation: kort sagt - Sverige.

Jo, hur Sverige håller på att krackelera, kan denna samling sägas handla om, hur vi håller på att demontera vår välfärd, hur vi rear ut vår själ, slänger vår värdighet på soptippen. Men inte i dessa ordalag, nej, utan mer diskret, antydande, än polemiskt. Här finns subtila skeenden om hur vi låtsasleker idyll, hur vi agerar lyckliga, men inget är bestående.

Ja, vad ska jag säga? Mer nja än ja, tror jag.