Styggelsen, Amanda Hellberg
När den brittiska pusseldeckaren, whodunnitgenren, hade sin storhetstid under 80-talet, kunde svenska läsare inte göra annat än snegla avundsjukt mot hur de engelska författarna kryddade sina anrättningar med litterära allusioner och regelrätta citat från veritabla mästerverk[1], medan vi i Sverige fick dras med torftiga aspiranter som regelmässigt skildrade illitterata poliser som jagade knappt läskunniga skurkar. Ack - och inte blev det bättre när den svenska deckaren blomstrade som bäst, under senare hälften av 90-talet heller.
Dock finns det mer att hoppas på inom den skräckgenre som verkar bli svensk litteraturs nästa exportvara, i den händelse resten av världen skulle tröttna - osannolik som den tanken än må förefalla - på våra wallandrar, nessrar, larssonar och läckberg. För John Ajvide Lindqvist vet att några läckra citat är precis vad hans atmosfärtyngda skräckalster behöver för att stämningen ska bli riktigt horrorskön, och något liknande verkar Amanda Hellberg ha tänkt, när hon på h:ström debuterar med Styggelsen, vars undertitel utlovar "En skräckberättelse": här är det Stagnelius och Bob Dylan som fått bidra med varsitt motto, och det är inte så pjåkigt.
Romanen beskriver två skeenden: ett på 1940-talet, då en kringresande freakshow som drivs av ett ont par plockar upp barnet Singa, vars övernaturliga begåvning blir ett tillskott i deras verksamhet - helt sonika blir hon inspärrad och utnyttjad på alla möjliga plan, och det andra utspelar sig i nutid, med ett tonårigt vårdbiträde som helt plötsligt drabbas av besök från andevärlden.
Hellberg har gott handlag med språket, och lyckas ge historien en ganska väl avvägd dos av det skräckartade, speciellt när hon tar oss tillbaka till ett 40-tal, med gott om anspelningar på skumrask och ljusskygga aktiviteter. Miljön är fångad på kornet, på ett fragmentariskt, korthugget språk - och dessa lakonismer gör sig väldigt bra när hon skildrar Singas instängda tillvaro, och de skräckscener som utspelas. Hellberg är bra på effekterna, som hon inte överanvänder, utan vet när hon ska hålla igen och låta de sparsmakade scenerna tala för sig själva: därför finns det otäckheter här som torde skrämma även den som inte är allt för lättskrämd.
Det kan tyckas lite onödigt att det blir någon anglicism för mycket ("för alla att höra"), i synnerhet i en roman som ändå utspelar sig innan engelskan började skölja över vårt land. Det kan också bli något för mycket av de tillfälligheter som genren visserligen är beroende av. Men det är marginella invändningar mot en roman som ändå är stilsäkert skriven, och något av en fröjd att läsa.
[1] Vore jag cynisk skulle jag kunna hävda att dessa citat mest handlade om de förtalade deckarförfattarnas försök att åka snålskjuts på den etablerade litteraturen, men jag är nu ingen cyniker ...