Peeping Tom
Karin Johannisson skriver i DN om scopofili, som hon väljer att definiera som (det sjukliga) behovet att bli sedd, även om det allmänt brukar heta behovet att se: dock uppfyller den voyeuristiska huvudkaraktären i Michael Powells eleganta film Peeping Tom båda kriterierna när han mördar kvinnor och samtidigt spelar in deras ansiktsuttryck i dödsögonblicket - allt pekar fram mot att han vill filma och se sin egen död, se den öga mot öga, bokstavligt talat. Powells film är marinerad i psykologiska resonemang, och givetvis ingår scopofili-teorin i de jagande polisernas resonemang, när de finkammar mördaren i ett misogynt London. Johannissons förhoppning är att vi kan använda vår voyeurism till att äntligen börja se andra, att sluta vara så narcissistiska. Tillåt mig - hoppas! (Förresten tänkte jag på Powells film senast i lördags, då jag såg den skotska filmen Hallam Foe, om en sjuttonårig kille med kikare som spionerar på alla möjliga: men det finns verkligen gott om filmer om voyeurer: skulle man ta filmerna på orden finns de bakom varje buske!)
Ur Powells film. Manicken vid filmkameran är spegeln, så att offret ska tvingas se sig själv dö.
Peeping Tom är en bra film.
Den voyeurfilm jag kom att tänka på när jag såg Hallam Foe (som har ett trevligt soundtrack med Unpoc och sånt) var dock Kieslowskijs En liten film om konsten att döda. Hallam Foe är som en feel-goodvariant av det dekalogavsnittet.
Intressant jämförelse - men nog är En liten film om konsten att döda grymmare? Du tänker inte på En liten film om kärlek? Där han spionerar på sin grannne, och försöker begå självmord?
Fin text av Karin Johannisson, med det dubbla perspektivet på seendeproblematiken/tvånget: att både tvingas se och tvingas bli sedd. Filmen som ett voyeuristiskt ”öga” låter ju de facto nästan som en definition av filmmediet. Laura Mulvey skriver insiktsfullt om problematiken i sin bok Death 24x a Second. Stillness and the Moving Image, framför allt i kapitlet The Possissive spectator, där hon bl a konstaterar: ”The fragmentation of narrative, the fetishization of the human figure, the privileging of certain sequences, all return the question of sadism to Freud’s concept of repetion compulsion.”. Frågan om sadismen (dvs sadomasochismen) och filmen är som jag ser det en nyckel till en förståelse här. Förutom Peeping Tom (som jag inte sett) erbjuder t ex Hitchcocks filmer ett oerhört rikt material för vidare studier av denna problematik. Många av hans filmer är rena sadomasochistiska övningar eller excesser, t ex Rear Window, Vertigo, The Birds, Psycho. Hitchs behov av att klä av, respektive ”straffa” sina blondiner är sällsynt väl dokumenterat. Redan i en tidig spy film som The 39 Steps från 1935 finns motivet där.
Från Hitchcock och andra, bl då Peeping Tom, men också flera av t ex Stanley Kubricks och Fritz Langs filmer, kan, förmodar jag, hela filmgenrer typ slasher movies avledas (låt vara att de knappast når upp till förebildernas nivå konstnärligt sett).
Det jag kom att tänka på här handlar om scopofilins/scopofobins och filmens koppling till, förutom sex, även frågor om nationalitet.
Häromkvällen såg jag en sällsynt otäck engelsk film där ett ritualiserat mord på en gangster utfört av en annan gangster visades i bild, men alltsammans fångat s a s med den utsattes, offrets blick. En oerhört grym och otäck scen som egentligen kädes kanske ännu hemskare än om skeendet hade avbildats antingen ”objektivt” - och frågan blir då vad det i så fall egentligen är, ifall kameran är ett voyeuristiskt ”öga”, dvs om det finns en ”inbyggd” tittarreflex i filmmediet - eller subjektivt ur förövarens synvinkel. Filmen, Gangster No 1, pekar också indirekt på en intressant egenhet, nämligen att så många brittiska filmer eller filmer av brittiska regissörer är ”skolexempel” på ett speciellt brutalt eller realistiskt sätt att beskriva våld inom filmmediet. Har sett tre brittiska neo-noir den senaste tiden, förutom Paul McGuigans Gangster No 1 även Mike Hodges’ konstnärligt mer övertygande Croupier och I’ll Sleep When I’m Dead. Speciellt den senare innehåller också den ett fullt synligt, oerhört grovt våld som känns mycket obehagligt, i detta fall en våldtäkt på en ung man (som senare gör självmord, också det på ett mycket ”brutalt” sätt), något som fick censorerna i Storbritannien att vässar saxarna. Som Clive Owen, huvudpersonen i filmen, påpekat, var det faktum att våldtäktsoffret i det här sammanhanget inte var en kvinna, vilket ju är det vanliga i den här typen av brott och filmer, utan en ung man, någonting som gjorde att filmen var svårare att ”sälja” som en mainstream thriller. En på många sätt djupt oroande tanke.
Ett citat som gäller I’ll Sleep When I’m Dead,, av filmkritikern Andy Stilp, pekar på den skillnad som finns mellan den amerikanska och den brittiska verkligheten i det här fallet. Offret i filmen spelas alltså av Jonathan Rhys Meyers och förövaren av Malcolm McDowell (som gjort sadistiska roller till något av en specialitet). Stilp skriver:
”In America, this seems like a fairly straightforward story, something from a ‘Law & Order: CI’ episode. In England, though, the intersection of the cutthroat film market and ‘Buy British’ marketing emboldens this rape with context. It’s McDowell, the veteran, informing Meyers, the newcomer, that access to the film marketplace comes at a cost. Meyers can't continue to earn paychecks playing cheeky studs like here and in Bend It Like Beckham; it’s veddy un-British. Stateside, Robert DeNiro doesn’t have to line up Ashton Kutcher for desecration because film opportunities in the US are beyond bountiful; we live in a culture where even the doorman has a headshot, and the entry fee is essentially the cost of camera rental for a weekend. The rape scene of Dead is Hodges' way of informing the Orlando Bloom generation that if you want to keep a foothold over on the island, you can't stay above the gangster genre that England so loves.”
Finns ju annars en ganska ny, svensk doktorsavhandling om skräckfilmer, etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer: en etnologisk studie. Vad som slog mig när jag läste den boken var att författaren aldrig diskuterade de enligt min uppfattning helt centrala frågorna om hur barndomens minnen och upplevelser kan vara relevanta vad gäller skräckfilmskonsumtionen och de kulturella koderna hos vuxna skräckfilmsfans. På Danielssons blogg fanns däremot en intressant lista på skräckfilmer som gjort ett speciellt starkt intryck på skräckfilmsforskaren när han var ung. Filmerna var King Kong (1933), Frankenstein (1931), The Mummy (1932) och Dracula (1931; med Bela Lugosi), The Haunting (1963) och The Exorcist (1973).
Ja, jag har också tänkt på att filmen kan definieras som en voyeurs önskedröm ... Det finns också gott om blinkningar till seende i filmen - inte bara att det är så gott om referenser till film, att personerna går på bio eller ser på film på tv är nästan ett obligatoriskt inslag.
De engelska filmerna låter intressanta - dock svåra att hitta för mig. Dessutom ser jag alldeles för lite film numera ...
Att du nämner Hitchcock är intressant: det finns uppenbara kopplingar mellan Hitchcock och Peeping Tom, både tematiken och atmosfären. Och som sagt miljöskildringen av 60-talets London - den känns exakt lika misogyn som i Hitchcocks Frenzy, som kom några år senare.
Även Lukas Moodysson gjorde ju i Lilja 4-Ever så att han skildrade övergreppen från offrets perspektiv - mycket effektivt, även om jag blev besviken på filmen som helhet.
I skådespelaren Tim Roths debutfilm som regissör, The War Zone, sker ett övergrepp på en ung flicka i ett slags stenskjul, med två glaslösa fönster: dessa fönster liknar en uppsättning ögon, när kameran vilar på scenen efteråt - återigen, en film som inte var helt övertygande, men det var effektfullt med ögonen.
Jag läste Danielssons bok Skräckskönt, och jag skrev också om den här: http://bernur.blogg.se/2007/february/my-nose-is-bleeding-from-rubbing-it-in2007-02-13-1.html
Ja - barndomsupplevelserna har tror jag stor inverkan på både vad vi ser för film och hur vi ser på film.
Intressant recension av Danielssons avhandling, den hade jag missat.
För övrigt lönar det sig att bekanta sig med Laura Mulveys bok Death 24x a Second också om man vill lära sig mer om just Hitchcock, hur hans filmer, eller mer exakt speciellt Psycho, har konstruerats. En briljant analys av de två narratologiska kurvorna, systrarna Marions och Lilas, i filmen. Hon visar också hur nära släkt berättelsen, eller Hitchcocks cinematografiska berättelser, är med sagan. Mycket spännande, öppnar självfallet för en strukturalistisk, ”proppiansk” analys av hans filmer (som man hittar hos Mulveys ex-husband, Peter Wollen!).
Det finns ju också andra som varit inne på detta med narratologiska och retoriska figurer i Hitchcocks filmer. Självaste Gilles Deleuze konstaterar att rörelse är en mise en abyme hos Hitchcock. Man hittar den i överflöd i t ex The 39 Steps, Vertigo, Psycho och North by Northwest. Deleuze ser rörelse i en mer generell betydelse som utmärkande för Hitchcocks filmer och tillägger att den allmänna rörelsen också kan röra sig ”neråt” till relativa rörelser och lokala former i filmerna, som spiralmotivet i Vertigo som blir en vertigo, ett fall, en svindeleffekt i filmen, dess olika delar (bilfärderna, hjältinnans hårlockar etc.)
Ett annat spännande motiv som har med det visuella, tittandet att göra, som är nära förbundet med Hitchcock är en speciell fallenhet hos Hitch att befinna sig på ett visst avstånd till objektet, så långt att man inget kan göra om t ex ett mord inträffar, men ändå tillräckligt nära för att se det tydligt. Minns just nu inte vem det var som skrev om detta, men tycker motivet är välfunnet. Fanns t o m ett namn på fenomenet.
T ex Mike Hodges’ filmer är nog ganska lätta att få tag på via exempelvis amazon.co.uk. Speciellt I’ll Sleep When I’m Dead är en film som stannade i, i varje fall, mitt medvetande, länge efter det att jag såg den.
Jag menade En liten film om kärlek. (En lite underlig hopblandning).
Hon som spelar kärleksintresset i Peeping Tom är om jag minns rätt med i en sen dålig Hitchcock.
Ja, Hitchcocks filmer är sannerligen guldgruvor, där finns så mycket att upptäcka, gång på gång. Fortfarande känns han som en underskattad regissör, att det bygger på fördomar att han gjorde "spänningsfilm" eller thrillers, och därför inte kan komma på fråga som auteur, inte ens efter Truffauts intervjubok ... - i Sverige, alltså!
Apropå voyeurism hos Hitchcock, se också nättexten http://www.echeat.com/essay.php?t=25576