bernur

Jag försöker alltid läsa Edmund Spensers dikt "The Faerie Queene", men det är alltid något annat som kommer i vägen, som hans mycket kortare dikt "Epithalamion". Jag citerar en strof ur slutet av den i stället: om jag har räknat rätt är det den artonde, av endast tjugofyra.

Now welcome, night! thou night so long expected,
That long daies labour doest at last defray,
And all my cares, which cruell Love collected,
Hast sumd in one, and cancelled for aye:
Spread thy broad wing over my love and me,
That no man may us see,
And in thy sable mantle us enwrap,
From feare of perrill and foule horror free.
Let no false treason seeke us to entrap,
Nor any dread disquiet once annoy
The safety of our joy:
But let the night be calme and quietsome,
Without tempestuous storms or sad afray:
Lyke as when Jove with fayre Alcmena lay,
When he begot the great Tirynthian groome:
Or lyke as when he with thy selfe did lie,
And begot Majesty.
And let the mayds and yongmen cease to sing:
Ne let the woods them answer, nor theyr eccho ring.

I den gamla skotska "The Ballad of Patrick Spence" återfinns bilden av hur nymånen bär den gamla månen i sin famn - Coleridge citerar detta som motto till sitt ode "Dejection", och Shelley lånar bilden till sin dikt "The Triumph of Life":
Like the young Moon // When on the sunlit limits of the night / Her white shell trembles amid crimson air / And whilst the sleeping tempest gathers might // Doth, as a herald of its coming, bear / The ghost of her dead Mother, whose dim form / Bends in dark ether from her infant´s chair". De kan ha lånat metaforen från Spenser, som låter natten dubbleras på ett liknande sätt: "Or lyke as when he with thy selfe [natten] did lie". Åh - natten är inte vad den en gång har varit - - -