bernur

Jag kastar mina armar om Paris, som det heter i sången: efter att ha fröjdats i sällskap med Muriel Barberys på många plan förtjusande Igelkottens elegans läser jag den nästan jämnåriga Delphine de Vigans roman No och jag - båda utgivna av förlaget sekwa, som väljer ut endast det bästa ur den franska samtidslitteraturen åt sina kräsna läsare.

Nu är det inte endast staden Paris som är en gemensam nämnare mellan de två romanerna, för även här får vi en superbegåvad ung tjej i huvudrollen: trettonåriga Lou, som liksom Burberys tolvåriga Paloma lever med dysfunktionella föräldrar. Hon kommer i kontakt med den artonåriga uteliggaren No(lween) för en skoluppgift, men det leder till en besynnerlig slags vänskap som givetvis påverkar både henne själv och familjen, på gott och ont.

Lou är dessutom förälskad i slyngeln Lucas, som trots att han går i samma klass är fyra år äldre än hon, men hon har för sin intelligens skull fått hoppa över två klasser medan han har fått ligga kvar lika många (det här är Frankrike, och skildringarna från skolan är ganska exotiska för en svensk lärare läsare: här renderar en sen ankomst reprimander, och lärarna förnedrar rutinmässigt eleverna).

Det är en skickligt uppbyggd roman, även om man kan begära mer av hur Lou porträtteras: hon blir en något färglös gestalt, trots sin hyperbegåvning, som alltså inte tillåts något större spelrum. Desto mer övertygar Vigan när hon skildrar familjelivet, med moderns depression, hur hon endast förmår spela mamma, i ett rollspel med dottern, med de förväntade frågorna och avsaknaden av kroppslig kontakt.    

Situationen för de hemlösa är ett större problem i Frankrike och Paris än det är här - jag tvivlar på att detta tema behandlas av svenska nutida romaner - och det är bra att Vigan inte sentimentaliserar eller blir för programmatisk eller tillrättalagd när hon skildrar No, utan låter henne behålla sina skavanker. Det är dock lite synd att hon planterar lite för många illavarslande tecken: även en slumrande läsare har svårt att värja sig för (miss)tanken att det knappast kan sluta gott för Lou, No och Lucas.

Det bästa i skildringen av Lou blir hur hon ändå alltid ser saker ur det förment felaktiga perspektivet, den typiska förmågan hos den smarta att vända och vrida på saker, att betrakta dem från det motsatta hållet, liksom hennes känsla av att alltid vara värdelös på praktiska saker. Och åtminstone undantagsvis kan hon resonera riktigt fyndigt: "Problemet med hypoteser är att de förökar sig med ljusets hastighet om man ger efter."