bernur

Aase Berg skriver förälskat om Karin Johannissons bok Melankoliska rum, både om hur det elitistiska begreppet melankoli (manligt, från Hamlet och framåt) blivit degraderat till depression (kvinnligt): bland annat om Johannissons språk - tänk ändå att det är så ovanligt med en diskussion om en författares stil, att man som läsare både gnuggar sig i ögonen och nyper sig i armen - är det verkligen sant, liksom? Jag håller med Berg: det är alltid en fröjd att läsa Karin Johannisson: hon skrev en bok om nostalgi för några år sedan, som jag inte kan tänka på utan ett leende på läpparna.